Göteborgsposten – 21 februari 1871, sida 3

och betraktade vårt intåg. De tiggde så bevekande, att vi gåfvo dem en limpa. Fem år hade förflutit sedan jagesista gången stod under Arc de PEtoile. Huru skulle jag under sådana förhållanden kunnat underlåta att anställa mina betraktelser? Det förekom oss nu, då vi klockan 4 på eftermiddagen åkte neråt Champs Elystes — nästan det enda åkdon som syntes till på denna fashionabla timma —, mera likt en dröm än en verklighet. Trottoirerna voro temligen uppfyllda af menniskor som sågo rätt muntra ut. Qvinnorna voro klädda i ljusa drägter och lika behagsjuka som någonsin, men de voro ej så talrika som fordom. Det stora flertalet af män bar något slags uniform, men i deras hållning och uppsyn kunde intet ovanligt allvar eller sorg märkas. Båda könen voro synbarligen der för att flanera, och omkring den lilla marionett-teatern nära Rond Pont stod den vanliga hopen. Utom att det ej fanns en mängd åkdon från ena ändan af körvägen till den andra och att det fanns långt mindre elegant klädda damer än förr men deremot ett vida större antal uniformer, företedde denna beryktade stråkväg sitt vanliga utseende. Ju längre vi åkte framåt desto mer förvånades vi öfver den ringa förändringen. Jag skulle ha svårt att förklara hvad jag väntade mig skola få se. Jag förmodar att hvarochen uppgjort i sin inbillning cen tafla öfver Paris sådant det är i motsats till Paris sådant det var, men kontrasten är i verkligheten föga märkbar. Strasbourgs staty bekransas fortfarande med immorteller, men på staketet kring kolonnen på Place Vendome har man ej lemnat en enda. Ij så många butiker äro öppna som vanligt vid boulevarderna och på Madeleinetorget är ingen blomstermarknad, men kafcerna tyckas vara i full verksamhet och i charcuteribodarnes fönster äro åtskilliga konserverade saker utställda, men föga kött. Jag har ännu ej haft tid att bese något annat än boulevarderna och Rue de la Paix, och det enda stora intryck som åsynen af dessa gator och af Paris i allmänhet gjort på mig har varit förvåning öfver att jag ännu ej kunnat upptäcka spåren till elände och hungersnöd, att jag ännu ej sett något som skulle göra en stad med två millioner innevånare, hvilken utstått en fyra och en half månaders belägring, till den märkvärdigaste och intressantaste syn som nyare tider haft att framvisa. Denna afton dinerade jag med min vän i Cate Peters vid Passage des Princes. Vi fingo der Crecysoppa, nors fiskad i Seinen, ypperlig roastbeef, salad, sparris, äpplen, halfannan butelj vin och kaffe för 13 francs hvardera — en mycket bättre och billigare diner än jag två aftnar förut erhöll i hotellet i S:t Germain. Brödet var mörkt och något sågspånsaktigt, men fullkomligt ätbart: beefen var helt säkert ej af häst, ehuru jag tror att hästkött fanns på matsedeln. Råttor behötva beställas dagen förut, de äro så föga efterfrågade. Jag såg tre stora välfödda hundar ströfva omkring på boulevarderna, utan att det kunde märkas att de förbigående kastade några glupska blickar på dem. Menniskorna se ej ut som om de på något sätt varit underkastade försakelser, utan äro feta och muntra som vanligt. Efter dinern gingo vi till en konsert till förmån för de sårade, hvilken bevistades af ett elegant och respektabelt auditorium och endast var anmärkningsvärd derföre att den var alldeles förtvifladt tråkig. NR RRRRAAR RR RR aan EE