Göteborgsposten – 21 februari 1871, sida 1

sonalen. Anmärkningarne i fråga om porsonalen kunna vii de flesta stycken underskrifva; icke fullt så är förhållandet med de förebråelser, som af hr Palander riktas emot anordningarne af materielen. IIr P. vänder sig först mot de snabbgående ångkorvetterne; dock icke så att han önskar hafva denna fartygscert utdömd, utan blott så att han vill hafva den Ådyrköpta egenskapen af snabbgående betagen densamma. I krigstillsälle anser han nemligen så beskaflade fartyg särskilt för Sverige vara af föga nytta. Låt vara att de kunna tillfoga de nationers handel, med hvilka vi komma i krig, någon skada, så är denna skada likväl icke tillräckligt betydlig för att inverka på stridens utgång. Hvad beträffar åter handelns skyddande m. m. så kan detta verkställas genom de kadettoch rekrytfartyg, som årligen utgå och hvilka ej behöfva vara vytterst snabbgående samt i följd deraf ej heller så dyra. På dessa grunder törkastar hr Palander försvarsplanen i denna del. Vi måste bekänna att hela denna argumentation förefaller oss temligen svag. Om hr P. förmådde att genom sitt system göra fartygsklassen i sin helhet öfverflödig, så kunde ur ekonomisk synpunkt möjligen någon vigt tillerkännas hans åsigt. Men detta är icke förhållandet. Fartygscerten måste bibehållas, och hvad som kan borttagas är endast. och allenast deras egenskap af att vara snabbgående. Men då kan med skäl den frågan uppstå huruvida den härigenom vunna prisbilligheten icke blir väl dyrköpt, när den skall ernås på bekostnad af ett stort ändamål, hvars inverkan på krigets utgång sannerligen icke så lätt, som nu skett af hr Palander, lär på förhand kunna bestämmas. Med afseende på den del af materielen, som utgöres af tornsartyg, kunna vi icke finna någon annan skilnad mellan motionärens och sjöministerns åsigter än att den förre synes röja något större benägenhet att gifva monitorerne företräde framför de smärre pansarbåtarne, hvarförutom han med häftighet opponerar sig emot det någon tid följda systemet att konstruera de senare så att de skulle kunna passera Göta kanals slussar. En blick på den försvarsplan, uppgjord för en längre tidrymd, som af sjöministern samtidigt frametälles, ådagalägger att dessa skiljaktigheter dessutom numera knappt kunna anses finnas till. I denna fästes nemligen stor vigt vid att i en något mera aflägsen framtid äfven ett tillräckligt antal monitorer anskaffas. Redan sedan någon tid tillbaka har man upphört att vid byggandet af pansarbåtarne särskilt lägga an på den af gr. Platen fordrade omständigheten att de må kunna passera Göta kanal, och för att döma af den ofvannämnda sörsvarsplanen synes något afseende härå ej heller hädanefter komma att fästas. Det egendomliga för hr Palander i afseende på materielen skulle väl vara hans minflotta. I sitt yttrande vid remissen af propositionen om statsverket föreslog han att 100 små men snabbgående och lätt-handterliga minångfartyg skulle utgöra kärnan i Sveriges sjöförsvar. Denna tanke är emellertid icke återupptagen i motionen; möjligen har den icke vunnit andra fackmäns bifall. Sjöministern yttrade om denna plan endast följande få men innehållsrika ord: hvad den ärade talarens minflotta angår, så har han sjelf sagt att han dervid måhända fästade öfverdrifna förhoppningar, och deruti har han otvifvelaktigt rätt. Det förefaller ock som om förslaget skulle ega väl mycket karakteren af experiment, men det är ett experiment på ej mindre än — 10 mill. I försöken att på detta område vinna en dyrköpt erfarenhet torde rikare länder än vårt böra föregå. Motionärens tankar om ombildningen af personalen vid flottan stå icke i oupplösligt samband med det ena eller andra af systemen för materielens beskaffenhet. De kunna mycket väl förverkligas äfven vid den plan i detta afseende som nu följes. Vi skola åt dessa hans åsigter egna en särskild redogörelse.