Göteborgsposten – 21 februari 1871, sida 1

ö — Ni har alltid rätt, doktor. Simmons var den sannskyldige. Han bar bekärt och jag har förlåtit honom. Han gick derefter och omtalade saken för mr Holdfast. Denne herre blef mycket tillfredsställd öfrer att den brottslige blifvit upptäckt. — Men hvem hade tubbat honom till brottet? frågado han. Det måste ni taga reda på. — Jag skall försöka, svarade Henry. Den stackars karlen var till hälften böjd för att omtala alltsammans, men jag ville ej trötta ut honom. Då han återvände hem träffade han på Grotait och Parkin. De samtalade vid dörren till ett värdshus, och den fråga de afhandlade var om det skulle göras något vid Littleska angelägenheten eller ej. De hade båda två blifvit tvehågsna, tillfölje af det öde som drabbat Simmons. Detta var isynnerhet fallet med Parkin, som nu var böjd för öfverseende eller åtminstone för uppskof till ett mera lämpligt tillfälle. Grotait deremot, hvars fåfänga den unge mannen sårat, var böjd för att lägga hinder i vägen för hans nattliga arbete. Men äfven han hade lugnat sig något och var nu ej böjd för våldsåtgärder. Han ansåg att det borde vara lätt att drifva en smed ur en kyrka genom att vända sig till församlingsmyndigheterna, och dessutom kunde man sända Little ett anonymt bref, hvari han underrättades om att föreningarne hade sina ögon fästade på honom. Genom denna dubbla åtgärd skulle ändamålet sannolikt vinnas. Det var högst olyckligt att Little just då skulle passera förbi dem, och att han skulle vara så häftig. Han