Göteborgsposten – 21 februari 1871, sida 1

— Ni skickade efter mig. — Gjorde jag det? Nåväl, det kan hända. Men gi mig tid på mig. Det är ej så lätt att se en man i ansig tet och säga honom hvad jag skall säga er. Men jag kar ej dö med den bördan på samvetet. Nåväl, det varfjag som spelade er detder sprattet hos Cheethams. Men jass förstod ej bättre. Det uppstod en stunds tystnad. Slutligen frågade Henry: — Huru bar ni er åt för att göra det? Vid denna fråga lyste en hastig blixt af fåfänga i der sjukes ögon. — Jag fästade en thåkopp vid en jernstång och fyllde koppen med krut; derefter räckte jag in den och slog uf krutet i smedslaggen och skrapade slagg deröfver; dette upprepade jag ett par gånger. Men jag lade krutet så långt från bälgen jag kunde. Det var illa gjordt af mig Då jag såg er ligga der skälfvande på gården, tyckte jag ej om hvad jag gjort. Men jag förstod ej bättre. — Oh, mr Little, sade Elizabeth Watney, försök att förlåta honom. — Jag trodde att jag aldrig skulle förlåta den man som begått detta grymma dåd emot mig, ehuru jag aldrig förfördelat någon, svarade Henry. Men nu då jag ser honom ligga der blek och lidande är allt mitt agg försvunnet. Jag förlåter er, stackars man, och jag hoppas att Gud äfven skall förlåta er. Henry gick, lofvande att komma tillbaka hvarje dag. Han besökte doktor Amboyne och sade: