Göteborgsposten – 21 februari 1871, sida 1

matlaktaren. Trenne äro de ändamål — yttrar sjöministern i sitt, propositionen om statsverket bilagda anförande till statsrådsprotokollet — till hvilka en svensk sjömakt kan komma i fråga att användas. Dessa äro: att på öppna hafvet genom offensiva företag mot en fiendes flotta söka från våra kuster afhålla denna och derigenom den landtmakt, flottan kan medföra; att lemna ett kraftigt biträde åt landtarmån vid försvaret af vissa vigtiga inlopp och kuststräckor, och att såsom hjelptrupp förstärka en allierad sjömakt, hvilken i sig sjelf är nog stark ätt med sin flotta beherrska Östersjön eller att åtminstone göra detta haf till fält för sisa operationer. Till de nu nämnda bör naturligtvis läggas ett fjerde syftemål, hvilket af förre sjöministern grefve von Platen angafs i följande ord: att på aflägsnare haf upprätthålla svenska flaggans anseende och hos främmande folk bevaka våra intressen, samt, ehvar handeln använder svensk undersåte, blifva ett stöd för svensk lag och rätt. Enär genom dylika expeditioner samtidigt den erforderliga sjömannadugligheton hos flottans såväl befäl som manskap förvärfvas torde sistnämnda vigtiga sak ej behöfva upptagas såsom ett särskilt femte ändamål. Förverkligandet af det första bland de ofvan angifna ändamålen är icke förenligt med vårt lands tillgångar, och vi måste följaktligen, om ock motvilligt, afstå från anspråken att på öppna sjön möta fienden. Med det i tredje rummet upptagna syftemålet för ett svenskt sjöförsvar är förhållandet hufvudsakligen detsamma som med det föregående: pansarskepp byggde för strid på öppna sjön ha vi ej råd att förskaffa oss. Det enda biträde vi skulle kunna erbjuda en allierad sjömakt är understödet af grundgående fartyg (monitorer) vid dennas anfall på en vårt land närbelägen fientlig kust. Såsom syfte för vårt sjöförsvar återstår då hufvudsakligen att lemna ett kraftigt biträde åt landtarmen vid försvaret af vissa vigtiga inlopp och kuststräckor — ett försvar, Åhvars egentliga karakter är positionsstriden, ehuru den rörliga offensiven derigenom ej heller uteslutes. Sådane äro i korthet hufvuddragen af det system, hvilket, för att döma af uttalanden från statsrådet Leijonhufvuds och hans företrädares sida, regeringen tänkt sig böra ligga till grund för Sveriges sjöförsvar. Utaf de nu angisna qvarstående ändamål, hvilka äro möjlige att förverkliga, bestämmes beskaffenheten af försvarsmaterielen. Denna måste utgöras, utom af ett par snabbgående korvetter (Alabamor), af monitorer och s. k. monitorartade fartyg. Dessa tvenne certer af fartyg särskiljas egentligen derigenom att de förre äro försedde med rörligt torn och 2 kanoner samt de senare med fast torn och blott 1 kanon. Fråga kan nu blott uppstå derom, hvilkendera af de nämnde certerna under den närmaste framtiden bör föredragas. Då ekilnaden i pris är så betydlig att en fullt tidsenlig monitor kostar 2 mill., men en monitorartad pansarbåt blott 270,000 rdr, då härigenom vid valet af den senare certen 3 å 4 gånger så många kanoner kunna bringas i elden som i händelse den förstnämnda valdes, och då vidare det system, som inom kortaste tid förmår framföra största antalet flytande, pansarklädda kanoner till Stockholms försvar, bör ega företräde — så anser sjöministern det sistnämnda slaget af fartyg f. n. böra föredragas. IIvad beträffar de snabbgående ångkorvetterne, hvilkas permanenta antal man tänkt sig skola bli fyra, framkommer sjöministern i afseende härå icke med något törslag, enär nyanskaffning inom denna fartygsklass nnder innev. år kan umbäras. Den af kapt. Palander vid nu pågående riksdag väckta opposition mot den närvarande anordningen af vårt sjöförsvar gäller dels materielen, och i sammanhang dermed vissa punkter af sjelfva försvarssystemet, dels per