Göteborgsposten – 21 februari 1871, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop. IX. Den 18 Februari. Hvilken öfverraskning! Andra kammarens sammanträde idag var icke väl öppnadt, föränn åhörareläktaren var fullt besatt. Hvad kunde väl orsaken dertill vara? Om läktaren endast varit fylld at det täcka könet, så kunde man varit benägen antaga att hr C. A. Jönssons från Halland motion och lagutskottets deröfver afgifna utlåtande lockat de älskvärda att begifva sig ut i den stränga kölden, ty motionen afsåg ett förtydligande af lagens föreskrift om lysning till äktenskap; men nu var det företrädesvis det starkare könet som befolkade läktaren. Visserligen böra äfven de vara lifligt intresserade för den frågan ; men erfarenheten har visat, att blott man får ja af sitt hjertas herrskarinna och icke har suddat med sitt prestbevis, nog går det lätt för sig att erhålla lysning. Icke heller var det hr Gumeelii motion, föranledd af några konsistorienotariers hårdhändta förfarande att tillgodoräkna sig provision på influtna gåfvomedel till sårade fransmän, som fyllde läktaren med åhörare, och icke heller hr Ehrenborgs motion om förtydligande af kommunallagarne, hvilken befanns vara för sent väckt, och hvilken derföre, oaktadt br Ehrenborg gjort allt hvad i hans förmåga stod för att rädda sitt alster, dock af kammaren blef, såsom rätt var, qvåsd i lindan. Huru konungens befallningshafvandes kungörelser borde komma kommunalstämmo-ordförande tillhanda, kunde väl icke heller vara ett lockande ämne, och knappast heller ett tillfälligt utskotts utlåtande i anledning af prof. Ribbings af hr Olof Larsson, förmodligen såsom representant för de djupa lederna, understödda motion med förnyad påstötning om de civila embetsverkens ombildning; ty då motionen blifvit förordad, i likhet med hvad förut skett, så kunde derom icke gerna någon animerad diskussion uppstå. Men hvad utgjorde då lockmedlet? Tvifvelsutan lagutskottets utlåtande i anledning af verkställd granskning af riksdagens justiteombudsmans embetsberättelse. I sjor hado utskottets egen ordförande, grefve Erik Sparre, förklarat det då afgifna utlåtandet tarfligt, ett omdöme, som just af honom säldt tog sig kuriöst ut, då väl ingen lättare än han kunnat göra utlåtandet mera appetissant. Hr Gumeelius, som ej var ledamot af utskottet, ansåg att ur detta utlåtande borde omdömet att justitieombudsmannen med nit fullgjort sitt kall, utgå; men då han såsom nykommen och derföre saknande erforderlig insigt om utskottets befogenhet att ensamt döma öfver justitieombudsmannens verksamhet blef upplyst om sitt misstag, så vände han sig mot utskottet och yrkade att dess utlåtande skulle med ogillande läggas till handlingarne. Nu trodde man — förmodar jag — att br Gumeelius, på grund af ökad erfarenhet ock vidgad synkrets, skulle blifva minst lika sträng som i fjor, och att han understödd af med honom liktänkande, skulle draga i sträng härnad mot justitieombudsmannen och mot utskottet, som äfven i år vitsordat att han genom nit, oväld och skicklighet fortfarande motsvarat riksdagens förtroende; och så trodde man vidare — förmodar jag — att när hr Gumeelius talat med skärpa, så skulle han råka illa ut för den ändå skarpare dialektikern, hr S. A. Hedin, hvilken i utskottet biträdt det ofvananförda omdömet rörande justitieombudsmannens verksamhet. Men — vi lefva i öfverraskningens och de gäckade förhoppningarnes tid. Då lagutskottets utlåtande föredrogs, begärde ingen ordet — jag kunde ej ens riktigt förnimma om hr Gumeelius satt på sin plats; hr Hedin var bestämdt icke inne i salen — och då talmannen, efter en paus, frågade: behagar kammaren lägga utlåtandet till handlingarne?: så svarades -ja! och klubban föll. De många åhörarne på läktaren hade gått dit förgäfves. Jag tror de hade väntat sig