Göteborgsposten – 21 februari 1871, sida 1

— — ——————— — — sökte säga några tröstande ord till henne. Den sjuke hörde honom och utbrast plötsligt: — Håll ett ljus der. Henry tog ljuset och höll det öfver honom. — Nej, nej, det är ert ansigte jag vill se. Henry blef förvånad öfver denna önskan, men gjorde som den sjuke bad honom. Simmons lät höra ett qvidande. — Ja, sade han, er fattas ingenting. Och jag ligger här. Det är dock besynnerligt. Systern återkom nu och Henry skref upp sin adress för henne och sade att, alldenstund han satt sig emot att Simmons skulle föras till sjakhuset, ansåg han sig förbunden att tillse att den sjuke ej skulle förlora på att han blandat sig i saken. Han tillsade henne att om något behöfdes, borde hon gå till honom eller hans mor, i händelse han vore utgången. Tidigt nästa morgon kom Eliza Watney med förgråtna ögon till det hus der Little bodde och sade att hennes svåger ville tala med honom. Han gick genast med henne och sporde henne under vägen hvad det vore fråga om. — Jag blyges för att säga er det, sade hon och brast i gråt. Men jag hoppas att Gud skall belöna er och förlåta honom; han är en mycket okunnig man. — Här är jag, Simmons. — Ja, jag ser er. — Är det något jag kan göra för er? — Nej,