Göteborgsposten – 18 februari 1871, sida 1

bland, för något år sedan, Gades eget: ÅKorsfarerne. Man måste vara det så nyss bildade Harmoniska Sällskapet härstädes tacksam derföre, att det ej skytt några mödor, några ansträngningar, för att på ett så värdigt sätt som möjligt återgifva denna tonskapelse, hvari diktaren, Carl Andersen, och kompositören enats i frambringandet af ett helgjutet konstverk, desto anmärkningsvärdare, som det eger tå motstycken inom den nordiska musiklitteraturen. Efter en högst karakteristisk introduktion, hvari blåsinstrumenterna angifva öknens oändliga öde och tomhet under det att stränginstrumenterna måla dess fasor och lidanden infaller en kör af korsfararebären åtföljande pilgrimer och qvinnor, försmäktande at solhetta och törst. Petrus Eremita uppträder och bannar de knorrande, men aforytes af riddare Rinaldo d Este, som i ungdomligt eniusiastiska toner uppmanar sisa stridskamrater att uppstämma korsriddaresången, en komposition af stor effekt, som afslutas med en gripande koral, hvarunder bela korsriddarehären, på uppmaning af Petrus, knäböjer. Introduktionen till andra afdelningen är en tonmålning af sällspord musikalisk kolorit. Mörkrets andar tumla i yrande hvirflar omkring på den ödsliga sandheden, nattens mörker och öknens dödstystnad omgifver dem, der de springe paa Taa over Sandhavets Bölge. Armida, andarnes beherrekarinna, visar sig i fierran och den hvirflande dansen upphör. Nu följer ett moment af slående poetisk stämning: Armida beklagar, att alla de faror, hon hopat i de tappre korsriddarnes väg, ej förmått att hålla dem tillbaka från framskridandet mot målet: Jerusalem. Törst och pest, ingenting, nar förmått nedslå dem, forgjeves dog jeg mod Korset stred. Nu vaknar hos henne en ny tanke, med sinnlighetens mjuka band vill bon söka fängsla de stolta skarorna. Hon svingar trollstafven och midt i den ödsliga öknen uppstår ett strålande palats, omgifvet ak herrliga trälgårdar. Öfver insjöns klara vatten, i skuggan af rosenhäcken, höja sig sirenernas tjusande gestalter, visande det hvide Bryst, löftet op, naar Bölgen daler, förrådande Hoftens blöde Rund, naar i lön den Vinden avaler?. Rinaldo nalkas, tjusas af irenernas sång — i musikaliskt hänseende en verklig sirånsång — och Armidas frestande lockelser, då plötsligen, just som Rinaldo är nåra alt ge etter, korsriddaresången allvarligt jader i ran, ridd af llusten omtöcknado siunen återfå sin spänstighet och han, ätervaknad till medvetande af sin höga sändnire, krafugt utbrister: ÅMed Kors paa Skulder og med Gud i Bryst jeg Himlens fromme Stridsmand nu vil vere! Ursinnig svänger Armida ännu en gång sin Tryllestav, hvars magiska kratt hvarje gång på ett genialiskt sätt antydes genom harpans inträdande i några karakteristiska takter — och hela det tjusande feslottet försvinner. I början af tredje afdelningen tolkar Rinaldo, efter en kör af korsriddarne, ien brinnande bön sin ruelse och lofvar att offra sitt lit för Zion, himlaborgen. Pilgrimerna tåga törbi, med sårade fötter, dignande af trötthet, men ännu fasta i sitt beslut att nå målet, då plötsligt Petrus Eremita jublande förkunnar: Lytt höit dit Hoved. Korsmand! stands! See Zions Stad i Solens Glands! Jerusalem, dit Maal, er naaet! Nu infaller hela kören i en jublande kör: Jerusalem! Vort Maal er nanet! Hosianna! och ran tycker eig nästan skåda i sjerran den heliga staden, simmande i Sol purpurets Clöd!. Se der, i korthet, innehållet af denna dikt i ord och toner, hvars första uppförande härstädes i sörgår med odeladt intresse följdes af de till 2 å 300 personer uppgående äbörarne. Hvad utförandet beträffar, fanns det helt säkert ingen bland de närvarande, som ej med tacksamhet erkände, att såväl fru Stål (Armida) som hrr Ilaforen och Stål (omvexlande Rinaldo) samt hr P. Wåhlstedt (Petrus Eremita) på ett högst tillfredsställande sätt löste sina svåra uppgifter. Vi påminna särkildt om fru Sååls tilltalande och genomvänkta återgifvande af Armidas stora sopransolo, förtrollningsscenen, om duetten med kör mellan henne och Rinaldo (hr Stål), om hr Wåhlstedts eolo med koral i slutet af andra afdelningen samt hr Hasgrens återgifvande af korsriddare-sängen och ruelse-solot, hvilket. oaktadt tiden ej medgitvit ett fullkomligt nog grannt irstuderande af partiet, lät auditoriet njuta af ett röstinstrument, som — vi säga det på fullt allvar och med stöd af fullt kom petenta kännares omdömen -— torde ega högst å motstycken, man må sika verlden omkring. En sådan äkta tenor bör, om också till ew början endast använd i konsertsalongen, gälla vida mer på den stora verldsmarknaden än hvilken uppskriken baryton som helst, dess egare må nu bära den våälklingande titeln signor, eller de mera blygsamma: monsieur eller m:r. Såväl körerna som orkestern gjorde sitt bästa, pilgrimskören i första och sirenernas kör i andra afdelningen gingo till och med utmärkt väl och man måste vara Harmoniska sällskapets arbetande ledamöter på det högsta tacksam, derföre att de äro det, ej blott till namnet utan ätven till gagnet. Då vi slutligen egna en skyldig gärd af tacksamhet åt sällskapets dirigent, dir. Jos. Ceanek acCh doga Sånjnetruktär der O 8747 i H i H E H LJ i i Lj AASE AA VERA SSR EEE RAA DERE RASA —U— — — ————Uv5-nnU. — — — — —X —.— — —-.n.ztuUvOcnn-— ee AA V 22