Göteborgsposten – 18 februari 1871, sida 1

skeråd. Emellertid, framåt midnatt, då den glada sinnesstämningen nått sin spets, då de magiska tonerna från den förträffliga orkestern, plus möjligen inflytandet af Åde tjusande perlIorna!, som flöto i strömmar i buffeterna, framkallat denna, i all sin eorglösa yra likväl af anständighetens och det goda vettets pregel stämplade, Jigh spirit, som utgör kännetecknet på ven verkligt animerad bal!, då all den särgprakt som spreds från blå, röda, gula och grona herdinnor, jägarinnor och pierretter, från juvelgnistrande markisinnor, gravitetiska kardinaler och siratliga ulaner, kort sagdt, srån alla dessa förklädnader, på hvilka nedlagts så mycken smak, så stora kostnader, då konversationen från ett vanligt enformigt balsamtal kryat upp sig till ett mer eller mindre sprittande, mer eller mindre spetsigt vutbyte af idcer, i detta ögonblick måste äfven den surmulnaste domino — ja, till och med en Han, som icke funnit sin Ilon — medgifva, att denna maskeradbal, med eller utan karaktersmasker, i likhet med sina föregångare åtminstone ej saknade karakteren af en särdeles -gladtiliställning. Till de i Måndagens N:r af denna tidning särskildt omnämnda maskerna foga vi i dag ännu en: gula febern, framställd af en mansfigur med dödsblek mask och från hjessan till fotabjället klädd i gult, en typ, som utan något slags störande i kostym eller uppträdande, dessutom hade den utmärkta artigheten att efter en kort visit i Götebo:g örsoga sig direkte till — det himmelska riket. Vi känna ej, huruvida dir. Åhman är sinnad att anordna ännu en maskeradbal. Ryklesvis ha vi hört berättas, att den i Lördags sifna ansetts ha menligt inverkat på intägterna af Theredagens och Söndagens spektakler, hvadan, ur ekonomisk synpunkt, ett återupprepande måhända ej vore fullt välberänkt. I sådant fall torde det för de fortfarande maskeradlystna, bvarpå antagligen ej är nägon brist, vara en kärkommen nyhet, om ett anvat rykte visar sig ega grund, hvilket vet lörtälja om vissa funderingar af hr F. Strakosch, som fortfarande uppehåller sig härstädes, sysselsatt med att, som m:r Micawber i David Copporstold, se tiden an. Det sörljudes nemligen, att hr Strakosch inom kort ämnar tillställa en subskriberad maskeradbal å Lorensberg, och med kävnedom om anordnarens esprit darrangement torde man kunna förutspå, att denna tillställning blir lika elegant som angenäm, på samma gång som do rent naterislla behofven å Lorensberg utan tvifvel skola bli vida bättre tillförsedda än i Nya Foaterns sorgligt ryktbar vordna foyer, på avars anrättningar gårköks-extravaganser torde vara den lämpligaste benämningen. IIvemaskulle väl för ett tiotal år sedan vågat hoppas att sjelfvaste festivitetsaalen å Börsen, Göteborgs IIvita haf, detta sanctuaium, helt visst urspuvgligen afsedt för aw vid högtidliga tillfällen gitva, af undersåtlig pligttrogenhet och vördnad genomträngda göceborgare tillfälle att dansa omkring IIerrans smorda liksom ökenvandrarne kring guldkaltven, att denna af tusentals, djupt beundrande småstadsindivider bekikade heilige IIallenågonsin i tiden skulle upplåtas till någonting så prosant som — en musikalisk soirs. Så har likväl skett, varande detta ett nytt glädjande tidens tecken till att trång bröstade fördomar alltmer måste ge vika för Jen friska opinionasvind, som i eå många anIra riktningar börjat spela genom vårt samhälle — der, gunås, blåsväder i rent naturlig bemärkelse alarig saknats. Det var Harmoniska sällskapets styrelso förbebållet att härvidlag spela Orphei roll, att med tonernas makt röra vederbörandes stenhårda hjertan och så begaf det sig utt den vackra salongen sistlidne Thorslags afton strålade af ljus och smakfulla lame-teiletter, att andra, värderikare toner in dansmusikens brusade fram under dess konstrikt sirade hvalf, klangfullt och harmoniskt, liksom med en viss triumf tillkännagifvande, att Göteborg i sjelfva verket eger, hvad man så länge trott den sakna: en på samma gång rymlig, elegant och i akustiskt hänseende fördelaktig musiklokal. Programmet för aftonen upptog tvenne rullständiga tonskapel-er af gedignaste art: Beethovens C-dur-Symfoni, den s. k. första ymfsonien, och Cades Korsfarerne. Orkestern, med stadens hrr musici, Beyerböckska capellet och medlemmar afartillerimusikkären som kärna, var förstärkt med flera amatörer, lIIlhörande Harmoniska sällskapet och utförde symfonien på ett sätt som, isynnerhet hvad hoetraflar 2:a och 4:o satsen, val berättigade ill det lifliga bifall som ljod från ett intresseradt auditorium. Det var genom sin, för hvarje musikvän välbekanta ouverture Eferklarg af Ossian-, som dansken Niels Wilhelm Gade redan år 1841 lade grunden till en ryktbarbet, större än någon annan nu letvande skandinavisk onei tare förvärfvat. År 1843 åtnjöt ban den sällsynta hedern att vid en af Gewandhanskonserterna i Leipzig ejelf få anföra sin första ymsori (C-moll), som hade en glänsande framgårg. Dermed var den 26:årge, särskildt af ålendelssohn omhuldade, kompositörens rykte för alltid grundlagdt och efter en resa till: Italien öfver Paris återvände han till Letsppzig för att under åren 1844-48, dels omvexlande med Mendelssobn, dels, ef-er dennes död, engam öfverfaca ladningan afdamänedtaropiltima GAa.