Göteborgsposten – 18 februari 1871, sida 1

arbeta för en tidsenlig utveckling af den musikaliska smaken inom vårt samhälle. Det har ej varit utan, att ju en och annan icke-arbetande ledamot af sällskapet ansett inträdesasgiften till soirerna, 2 rdr, alltför hög, och vi tro att det vore nästan mera välbetänkt att istället något höja årsafgiften, då soirbiljetternas pris kunde sättas lägre. Men, å andra sidan, hyser man verkligt intresse för musiken — och det bör väl med fog kunna förutsättas hos hvar och en som antecknat sig till ledamot af sällskapet — så torde den summa, som uppoffras för att få höra god musik, vara en bagatell mot de, som utan knorr och samvetsqval bortslösas för vida underhaltigare förströelser. En skyldig grannlagenhet torde äfven krätva, att på de aftnar, då sällskapet annonserat sina soirber alla super och baler, med thy åtföljande stora notvarp af damer och kavaljerer vinetällas för dagen. Önskligt vore äfven om sällskapet någon gång, ju snarare dess bättre, läte den större allmänheten tå njuta af Gades mästerverk, utan tvifvel till ej ringa fromma för sällskapets ännu helt sakert temligen anspråkslösa kassa. I förbigående sagdt, Gade, hvars rykte som nordisk tonsättare är stadgadt öfver hela Europa, bår ännu intet vedermäle af kunglig svensk näd. Men — så är han ju hvarken hotjunkare, byrächef vid Rigsdagen, -Frotteriogsapparatmuger eller Ligtornsoperatör — han är en utmärkt musikus, det är alltsammans! På tal om musikaliska nöjen påpeka vi, att hr TEeop. Beyerböck nästa Måndag ger sin andra orkesterkonsert å Mindre Teatern med ett intressant och i åtskilliga nummer splitternytt program. Öbs. Salongen blir uppvärmd! Att för öfrigt det ännu ej ser så alldeles säkert ut med freden i Europa, att Alingsås kyrka står tom en hel Söndag och att Lidköpings torg Åremnat i tu stycken, äro allt saker, som vi föga behöfva lägga på sinnet, vi egoistiska göteborgare, som — åtminstone till det yttre — lefva i frid med hvarandra, som ha värmeledningar i fvåra kyrkor och torg som håilla i sig, fastän dit ledande bryggor spricka Lisöljd af jernets sammandragning. Och nu äskar ni naturligtvis till slut den sedvanliga anekdoten. Ni får den ej. Ni ville skratta. Ni skall få det, men inrärtes, så som man ler i sitt inre vid medvetandet af att ha gjort en god gerning! Det fanns för ej länge sedan en lycklig familj härstädes. Fadern strätvade för sin familjs uppehälle af alla sina krafter och all sin håg och arbetets välsignelse låg öfver det lyckliga hemmet. Andra omständigheter kommo emellan. En dag dog modern af brustet hjerta; vi tro det, hennes hjerta brast af sorg. De många barnen stodo nu, snart sagdt, ensamma i veriden. I förra veckan såldes på auktion allt som var qvar af bohaget i deras en gång så solbelysta hem. Välvilliga menniskor, ty sådana finnas, gudilof, öfverallt och ej minst här, ha tagit band om de af sorgen så tidigt pröfvade, och välvilliga menniskor ämna någon gång i nästa eller påföljande vecka till deras fromma anordna en musikalisk-dramatisk soirÖ. Gå dit, du lycklige, och skänk din skärf åt olyckan, det är allt hvad vi begära, och när du sedan återvänder till ditt eget hems trefnad, skall den synas dig dubbelt större, dubbelt att sätta värde på. Och helt säkert skall do då hvarken sakna din af godt hjerta skänkta gåfva eller — anekdoten i sista krönikan!