Göteborgsposten – 16 februari 1871, sida 1

Ilon sprang upp till sitt eget rum för att tänka öfver det samtal hon nyss haft och inträdde så hastigt, att hon öfrerraskade Jael i full gråt. Jael sprang upp i samma ögonblick miss Cardon inträdde och låtsade vara ifrigt sysselsatt med något, men lagade alltid så att hon hade ryggen vind åt Grace. Den unga flickan satte sig ner, stödde hufvudet mot handen och försjönk i dystra tankar. Hon tänkte på den djupt nedslagne man hon lemnat efter sig i salongen och på den gråtonde flicka hon fann i sitt rum. Van ett göra andra lyckliga och glada genom sin blotta närvaro, blef den sköna och ädla unga flickan djupt bedröfvad öfver den sorg hon åstadkom och hvartill anledningen endast kunde sökas i något som hennes sunda omdöme sade henne skola visa sig som en chimer. Hon gjorde sig ånyo den frågan om hon vore nog djerf och sjelfvisk för att trotsa sin far och sin gudfar, hvars tänkesätt voro så tydligt uttryckta i inskriften på taflan. Hon satt en lång stund tankfull och fattade slutligen ett förtvifladt beslut. — Gif mig min skrifportfölj, sado hon till Jael Dence. Denna lemnade den åt henne. — Sätt er der så att jag kan se er och dölj ej era tårar för mig. Jag vill ej se er gråta. Jag har ej blifvit född för att göra alla menniskor olyckliga: jag skall göra ett slut derpå. Hon skref derefter litet, gjorde ett uppehåll och suckade; sedan skref hon litet mera, gjorde åter ett uppehåll och suckade. Derefter brändo hon upp brefvet och bör