Göteborgsposten – 15 februari 1871, sida 2

begå, begå vi derföre att de gamla äro nog enfaldiga att ej skaffa oss omvexling i förströelserna. Att dansa till klockan fem är rätt angenämt då och då; men det är något ansträngande och slutar vanligtvis med huf vudvärk. Huru omvexlando har deremot ej denna afton varit! Man gör en utflykt — man blir öfverraskad af ett oväder — man går vilse — man blir orolig — man hör Gabrielshundarnes hemska läte — man förtviflar — msn underkastar sig med undergifvenhet sitt öde — man flaner plötslig raddning — angenäm ölverraskuing — deltagande — och slutligen sitter man hemma i lugnet vid sin eldbrasa! Jag har aldrig lefvat förrän i afton. Jag har aldrig vetat uppskatta lifvet, emedan jag ej sett döden på nära håll. Jael försökte ej hejda hennes ordsvall. Hon väntade lugnt på en enda paus, derefter lade hon sin hand på den unga damens, fästade sin blick på henne och yttrade: — Ni har sett honom! Grace Cardens ansigte blef ögonblickligen skarlakansrödt. — Ni är bra skarpsinnig för att vara så vidskeplig, sade hon och dolde sitt rodnande ansigte i sina händer. Nästa dag var mr Coventry alltför uttröttad för att infinna sig vid frukostbordet. Men Grace Carden kom ner och höll mr Raby sällskap: — Jag vill ej kalla er mr Raby längre, sade hon, det låter något främmande, Gudfar är ej heller något lämpligt tilltalsord, Hvad säger ni om onkel?