Göteborgsposten – 14 februari 1871, sida 2

likväl säkert, att den icke kände till, huru i militäriskt hänseende svagt Frankrike då i sjelfva verket var, hufvudsakligen genom en korruption hvars svalg, kanske ullvaro, Napoleon III först till sin fasa upptäckte, då krigets fackla var tänd och en fredlig utjemning omöjlig. Det är härför, som Frankrike med fog kan af Napoleon utkräfva räkenskap, ty han var Åensam ansvarig inför nationen med undantag at de få sista månaderna. Sjelf säger sig Napoleon nedtryckt genom många orättvisor, många gäckade forhoppningar, icke vilja återfordra de rättigheter, som franska folket öfverlemnat t.ll honom ty ra gånger under 20 år: intör olyckan forstummas all personlig ärelystnad. Men han gör dock sin rätt gällande att fordra, det solkviljan skall uttala sig på ett lagbundet si t om, bvilken regering som är bäst egnad att laka landets sår. Tills detta skett, siger han, är det min pligt som nationens verklige reprecentant att törklara: Allt är olagligt, som sker utan att folket deltager i detsamma. Eudast en regering, som hyllar på folksuveräuitetens grund, står höjd öfver alla partier och törmår alt laka edra sår, att återigen öppna edra hjertan för hoppet, edra vanhelgade kyrkor för böner samt skänka tillbaka åt fäderneslandet arbete, enighet, fred. Skickligt är detta Napoleons drag att ställa sig på folkviljans grund gentemot maktens usurperivg, isynnerhet som det helt såkert icke kan ha undgått att hans iakttagelse, a:t, ehuru hans anhängaro ingalunda äro få, utsigterna for hans dynastis qvarvaro vid makten äro ringa.