Göteborgsposten – 14 februari 1871, sida 2

Bland Frankrikes generaler är det egentligen endast en, som vid slutet af det eorgliga januarifälttåget gått ur striden, om iche som segervinnare, dock utan att låta sig kringgås eller tillfångas af fienden, nemligen den gamle guerillaanföraren Giuseppe Garibaldi. Då den 2:dra preussiska armåråren d. 21 Jan, angrep Dijon, blef den kastad tillbaka med betydlig forlust; då den förnyade striden d. 23:dje med ökade stridskrafter, måste den efter 7 timmars fäktning icke blott draga sig ullbaka, utan förlorade en fana och en mängd sängar. D. 28 Jan. då vapenstilleståndet var afslutadt i Paris, hoppades tyskarne, hvilka nu fått öfvermakten i det östra Frankrike, att kunna innesluta och öfverrumpla Garibaldis armå i Cöte dOr departementet, men Garibaldi hade i rättan tid sett den hotande taran och i ilmarsch dragit sig tillbaka mot söder till Magon. Om Bourbakis armå visat lika snabbbet och skicklighet att manövrera, skulle det sannolikt sett annorlunda ut i Frarkrike. Franska tidningar berätta, att preussarne i striden d. 21:ste vid Dijon på eltermiddagen ville utföra sina gamla manövrer, i det de, under det att striden som häftigast rasade i centern, sökte oförmärkt smyga sig genom en skog med en stark afdelning in på sransmännens flack. De mottogos emellertid till sin öfverraskning midt i skogen af en mördande eld från alla håll, som tvang dem att hals öfver hulvud taga till reträtten. Garibaldi bade förutsett tyskarnes plan och i rättan tid låtit besätta skogen med skarpskyttar, hvilka höllo sig gömda till dess tyskarne kowmo på nära häll. Samma skog stormades mot aftonen af tyskarne, men de kunde endast en half timma qvarhålla sig der. Uuder den mördande strid, som uppstod derstädes bundo preussarne den förutnämndo särade sranctireurkaptenen vid ett träd och brände eller rätvare stekte honom lesvande. Den korrespondent till ÅTimes som senast ätföljt hertigens af Mecklenburg arm6 beundrar mycket det Åutmärkta system som töljes vid inqvarteringen af de tyska trupperna. Detta system, som korrespondenten fiuner så Åutmärkt, tyckes dock helt enhelt bestå deri att man går från hus till hus och lägger beslag på alla enskilda personers sängar för soldaternas behof, tills man seus till gode. Hvart famitjemedlemmarne derefter 1å taga sin tillflykt förblir en hemlighet, säger korrespondenten helt uppriktigt. En gång vaknade han sjelf midti natten liggande i en komtortabel bädd, som qvartermästaren anskaftat åt honom, och råg vid det matta skenet från en slocknande brasa sin värdinua med två barn sitta på några stolar. De stackars varelserna hade ingen annan utväg än att tillbringa natten på detta sätt, ty de hade ingen annan säng i hela huset. De voro allttör skrämda för att antaga korrespondentens anbud att byta plats med honom, men ban gjorde det så komfortabelt han kunde för dem med schalar och andra klädespersedlar. Vid ett annat tilltalie öfverraskades han en afton vid återkomsten till sitt logis nåra Fiå eval af att finna sin värdinna i den säng han under ett par nätter innehaft. Hon öfverhopade mig med ursäkter?, säger han. Ilon kunde verkligen ej hjelpa det, det fanns inw—r—— -.—— 2