Göteborgsposten – 14 februari 1871, sida 2

Han hörde henne och kom tillbaka tilt henne. Hon var häftigt upprörd. — Jag kan ej lemna er på dotta sätt, sade hon. Gif mig er hand. Han gaf henne den. — Jag förolämpade er och ni har nu räddat mitt lif. Oh, tänk ut något som jag kan göra för att visa min tacksamhet, min högaktning! — Vänta i två år på mig. — Nej, ej något sådant. Det var ej min mening. — Det eller intet. Om två år skull jag vara en lika god gentleman som han är. Jag riskerar ej mitt lif i denna kyrka för intet. Om ni har en gnista medlidande med mig, så vänta på mig i två år. — Oförbätterlig! mumlade hon; men han var redan borta. Coventry hörde bönen, men han hörde ej svaret. IIon återförenade sig med honom och facklan närmade sig hastigt. Den bars af en flicka som hade klädvingen uppviken ända till knäna och banade sig med stor hastighet väg genom snön. Då det stora snöfallet började, gaf mr Raby ingen annan befallning än att man skulle eida dugtigt i hans gästers rum; han befarade ej att de skulle råka ut för någon vidare fara än att bli gonomvåta. Då de ännu ej vid middagstimman voro återkomna, började han bli orolig och skickade en betjent till det lilla värdshuset för att fråga om de voro der. (Forts.)