Göteborgsposten – 14 februari 1871, sida 2

Från Utlandet. Vi sakna ännu alltjemt tidningar från kontinenten, men emottogo i går större delen af den dittills uteblisna danska posten. Vi ha således ännu icke annat än telegrafunderrättelser från Frankrike alltsedan de betydelsesulla dagar i slutet af förra månaden, hvilka så djupt ingrepo i det olyckliga landets hela ställning genom Paris fall. Huru förvirrade telegrafuppgifterna än äro, kan man dock af dem härleda det vissa faktum, att valen ötverallt 1 Frankrike tortgått i det största lugn och efter pariserregeringens valdekret; att Gambettas och hans närmaste underlydandes utträde ur administrationen icke framkallat någon rörelse, och att det moderata eller fredspartiet har en så högst betydande ölvervigt i valen, att ej några tvit. vel mera kunna finnas om benägenhet till fred å fransmännens sida, om blott Tyskland icke uppställer sådana fordringar eller handlar på ew sådant sätt, att de forras känsla af heder tvingar dem till nya konvulsiviska anaträngningar, för att atkasta en odräglig börda. Ingalunda lotvande i detta fall är, att tyskarne midt under vapenstilleståndet påbjudit, att Rouen skall inom 24 timmar betala i krigsskatt 6 mill. fres och att, i händelse af vägran, notabler skola bortsöras såsom gisslan för penningarnes utredande. I Fcamp ha de utskritvit 640,000 fres. Dylika åtgärder äro ingalunda honetta, och derpå gör man väl i det tyska bögqvarteret icke heller anspråk; men de äro äfven förödmjukande för den besegrade och de kunna lätt störa de pågående fredsförsöken, hvilka, som sagdt, numera icke tyckas skola möta något allvarligt motstånd i Frankrike. Ett telegram angifver neml., att valresultatet nu är någorlunda kändt från 47 departementer, och att i dessa 351 moderata (fredsvänner) blifvit valda mot 50 republikanare (krigsanhängare). Regeringens organ Moniteur anmärker dock, att man i utlandet icke bör tolka detta krigsprrtiets nederlag såsom innebärande en önskan å Frankrikes sida att underskrifva hvilka fredsvilkor som halet. Så är t. ex. Thiers, som af alla blifvit vald på de flesta stämmor, lika ömtålig om häfdandet af Frankrikes ära, som trots någon exalterad republikan. D. 10 d:s kände man redan, att Thiers valts i 18 distrikt, Throchu i 7, Changarnier i 4, Gambetta deremot blott i 3 och Favre i 2. Dessa fakta, tydligt bevisande fransmännens önskan efter fred, angitva äfven, att orlåanisterna, vare sig en orleanistisk monarki eller republik, hafva ett godt öfvertag. Sjeltva Paris deremot har, troget sin gamla vana, valt till största delen röd-röda republikaner, såsom t. ex. Henri Rochefort, hvilken nu börjat i stället för Marseljäsen utgifva en tidning Le Mot dOrdre, hvilken sätter främst i sin anmälan, att dess mot dtordreller lösen är undanrödjandet af alla konungar (rehicide); Fålik Pyat, som från tribunen oppet advocerat for sin teori om surstemordt berättigande och tillochmed sökt sätta sin teori i praxis gouom ätt lega mördare mot Napoleon III; Delocluze, törfäktaren af den sambällsupplösande läran om la commune; Victor Hugo och Garibaldi, revolutionens duhyrambiska penna och tappra svärd; Louis B ane, den röda demokratiens skarpaste talman. Dock ba äfven mera moderata politiska karakterer valts, såsom Thiers; men, sällsamt nog, ingen af försvarsregeringens medlemmar, förutom Dorian; Rochefort har som bekant för längesedan utträdde. Vi ha förut uttalat såsom vår tanke, att ett större antal anhängare af kejsardömet valts, än man måhända kunnat tro. Den af Napoleon III vifärdade proklamationen till franska folket skall ingalunda minska antalet af dess anhängare. Den är hållen i en värdig och hossam, på mer än ett ställe hjertlig ton. Såsom bekant, tillvallade sig den nationala försvarsregeringen makten utan något annat mandit än det från ewt eller annat tusen:al citoyens af den brandröda sorten. Den hade tör brädt att ens lyssna till Thiers varningar: det gällde framlör allt att begagna det gunstiga ulltället för kejsardömets störtande. Napoleon kan derför fordra, Åatt räkenskap för det blod, som onödigtvis usgjutits, för de landets hjelpkallor, som utan kontroll blifvit förödda, skall utkrätvas af dem, som tillvällat sig makten. Frankzikes öde kan omöjligen anförtros åt en regering utan fullmakt, hvilken omstörtar alla de autoriteter, som blisvit af den allmänna omröstvingen stadfästade. Man skall natu ligtvis dock icke tveka om alt rikta samma utfall tillbaka mot Napoleon och fordra at honom räkenskap, hvarlör han börjat ett krig, då landet ännu icke var, i trots at de försakringar derom som afgifvits, i nå got hänseende rustadt för ett sådant? Ty om än nationens representation bifoll kriget, är det