Göteborgsposten – 14 februari 1871, sida 2

enade sig derefter med dem. Sedan gingo de olla tre tillsummans, Grace i midten. Det föll nu ej så mycket snö och luften var mindre tät; yromenaden var dock ganska mödosam och snart blef mr Coventry, som ännu var stel i lederna, något efter. Grace hviskade till Henry: — Var ädelmodig mot honom. Han har stött sig i fallet. Henry vände tillbaka till mr Coventry. — Ni kan ej gå utan hjelp, sir; stöd er mot mig. Anbudet var vänligt, men tonen kärf. Coventry mottog anbudet och lade tonen på minnet. Kort derefter hördes en ringning: det var Raby Hells stora larmklocka. Sedan hörde man åtskilliga röster ropa till hvarandra på visst afstånd från hvarandra. — Hvad betyder det? frågade Grace. Henry svarade: — Hvad annat skulle det väl kunna betyda än att traktens hela befolkning är ute och söker efter er. Så mycket förstånd har nog mr Raby. — Jag hoppas att de ej skola få se ljuset i kyrkan och upptäcka er. — Ni är mycket god som tänker härpå. Ah!se här nalkas någon med en fackla. Jag måste gå och släcka min eld. Farväl, miss Carden. Farväl, sir. Han aflägsnade sig suckaude. Grace yttrade till Coventry: — Ah, jag glömde att göra honom en fråga. Hon sprang efter honom. Mr Little! ropade hon,