Göteborgsposten – 14 februari 1871, sida 1

RR ATLAS Hyrå arlU komst och beskaffenhet, hvarom komitän lem nat en utredning. Frågans lösning beror nu helt och hålle på riksdagens uppfattning beträffande behö! ligheten af en lyrisk och dramatisk scen så som en statsinstitution. — Åtskilliga represen tanter anse naturligtvis teatern som en styg gelse, skådespelarne såsom förtappade varel ser och de feminina konstnärerna nästan änd. värre när de uppträda i sina lätta drägter Af nämnde representantgrupp kan således in tet intresse för lyrik och dramatik pårak nas. En annan grupp träffas rätt ofta under riksdagens lopp på teatern, finner sig road der, otta mera der än at kammarens egna aftonunderhållningar, men törs icke för sin. kommittenter uttala någon välvilja för en institution af hvilken de hvarken ha nytta eller nöje. En annan grupp tror att om finanserna blitvit bättre skötta förr, så skulle de varit bättre nu, men emedan inga garantier kunna lemnas för en bättre administration framdeles, så är det icke värat att nu göra något mera, mena de. Slutligen finns en grupp at verkligt intelligenta män inom representationen, hvilka inse att sådan k. teaterns affarsställning nu är, kan och får den ej vara, och hvilka, emedan teatern är ett bildningsmedel och en mätare för den allmänna biluningens ståndpunkt, icke tveka att betrygga teaterns existens. Hvad som emellertid möjligen skall åstadkomma åtskilligt trassel är, alt den man som ensamt skördat vinsten af teaterns ökade skuldsättning, nemligen direktör Stjernström, utgitvit en liten broschyr, hvari han angifver sin benägenhet att återigen bli egare at dramatiska teatern, och derom kan väl ej gerna rvilvelmål uppstå, då hr Stjernström, som tör sjuklighet sålde teatern, nu är frisk som en nötkärna, endast lite grand magrare än då han var sjuk, och troligen har behof af att nu komma i verksamhet, Han har emellertid i sin broschyr gått lite besynnerligt tillväga. Så t. ex. anför han att kassabehållningen under hans tid och sedan utgifterna afdragits utgjorde för de trenne spelären 1860—63 resp. 30,215, 14,203 och 22,181 rdr; men från denna kassabehållning, utgörande i medeltal 22,000 rdr, atdrager han icke räntan på teaterns kapitalvärde, hvilken å 5 4 ä 270,000 rdr utgör 13,500 rdr årligen. Olvitvolaktigt är, att om dvu nys etyrvlovu hUade skött dramatiska teatern på samma sätt som hr Stjernström förut, så skulle den (styrelsen) derföre uppburit stränga — och betogade — törebråclsor. Både på dekorationer och kostymer blef det nödvändigt att nedlägga betydliga kostnader, emedan utgittssummorna för dessa vigtiga artiklar, med tillämpning af den aldra strängaste sparsamhet, af hr Stjeroström minskats trän 9280 rdr år 1862 till resp. 4050 och 4429 rdr de begge sista spelåren; och att då under dessa tre år reparationerna å en fastighet värd 200,000 rdr uppgick till resp. 1737, 364 och 273 rdr, så är det påtagligt alt ganska betydande reparationer sedermera måste företagas. Man kan således säga att hr Stjernströms hushällningsmetod icke ens al honom sjelf kunnat sorteättas vidare. Det är emellertid klart att många skola yssna till hr Stjernströms försäkran att han cke är obenägen återtaga dramatiska teatern. Sker återtagandet till samma pris som han fått, å förfar han honett, och ådrager sig icke dergenom någon förlust, utan tvärtom en vinst, mär såväl fastigheten som ock materiel och kostymer m. m. nu äro i ett vida battre skick in då törsäljningen egde rum. Då kunna ock teaterns affarer lätt rangeras, enär H. M:t onungen sannolikt vidhåller odt erbjudande tt tiliskjuta de ofvan omförmälda rdr 168,140 ill den otriga skuldens liqviderande. Är det deremot hr Stjernströms mening tt ätertaga dramatiska teatern i dess nuvaande skick, för ett pris motsvarande det som tgör den återstående skulden å inköpssumman ör tea ern, eller 201,140 rår, d. v. s. med n kontant vinst af 68, 860 rdr, plus de gjorda örbåttringarne, så vore det obestridligen en riljant affär, som förtydligade — om det an