Göteborgsposten – 14 februari 1871, sida 1

— IIuru, lemna er qvar här? Säkert kan d vara ert allvar. — Jag önskar ej att ni lemnar mig. Men ni tycks ha så brådt att komma bärifrån. Henry kände sig åter olycklig. Coventry gjorde en grannlaga men öm hänsyftving på hvad som tilldragit sig mellan dem och sade att han ej kunde uthärda att skiljas vid henne förrän hon vore välbehållen tillbaka i Raby IIall. — Ej uthärda att skiljas vid mig! upprepade hon. Hvarföre sprang ni då ifrån mig och tumlade ner i vattnet? Ha! ha! ha! Vi skulle båda ha varit i en annan verld vid detta laget om ej mr Littlo varit. — Ni är mycket grym, sade mr Coventry. Då ni öfrerlemnade er åt förtviflan, sprang jag bort för att skaffa hjelp. Ni straffar mig för det jag misslyckades, straffar mig hårdt. — Ja, det var ej ädelmodigt sagdt af mig, sade Grace. Förlåt mig. Hon yttrade detta temligen kallt och med föga ångerfull min. Derefter tillade hon en förklaring som var mera beräknad att behaga Henry än honom: — Er artighet är altid behaglig; men den lämpar sig bäst i en salong. På denna ödsliga plats och sedan vi så nyss förut undgått döden är det bäst passande att vi yttra oss i vanliga, sansade ordalag. Om ni och jag begåfeo oss till Raby Hall ensamma, skulle vi åter gå vilse och fäkert omkomma. Men jag tror att mr Little vet vägen till Raby Hull. — I så fall, sade Coventry hållande Big fast vid detta etta ej