Göteborgsposten – 11 februari 1871, sida 1

Veckokrönika. Ian och Hon eller ett maskeradäfventyr i vära dagar. — Försoningsfesten-, ett narrspel, uttänkt af en Åkänd? pickeftharing. — Hvad som händer och sker. — Hos oss sjelfva. — Från Nya Teatern. — En liten anmärkning. — Änekdot. Ian är ung, endast 25 år, Jon likaså, endast 18. Första gången de sågo hvarandra blefvo de kära i hvarandra. Det var på en bal i Börsens sestivitesväning, i samma magnifika danssal der gamle Ösin nu står dyster i hågen, lika ensam och öfvergitven, lika utestängd från dagens ljas och nattens strålande stearinlågor som stode han midt i en gammal ättehög. Det var just i slutet af en frangis, sista turen: man gjorde grande promenade, det täcka könet passerade revy för det otäcka. Då Hon kom midqt framför Honom, tappade Hon — naturligtvis af en händelse — sm näsduk, Hon böjde sig ner för att ta upp den, Han likaså, följden blef en lät koutusion åt hjernan för dem begge två. Då de rodnande reste på sig, möttes deras ögon, nu blef det kontusion åt hjertat, de omkringstårnde eller rättare omkringgående smålogo, då rodnade de ännu mera: olyckan sammanknnyter; från den stunden hade deras själar funnit hvarandra. Han är en ung man som kan gifta sig, Hon en ung flicka som vill detsamma, följaktligen bletvo de förlofvade. Så törflöto nägra månader af outsäglig sällhet, at samiljemiddagar och vänsupåer, af teaterbiljet or och konlekipåsar, at kyssars nektar och ambrosia i en förfärande oändlighet. Då föll hr Sirakosch på den — för våra älskande — olycksaliga iden att ställa till maskeradbaler på Nya Teatern. Han ville gå på den första, Hon likaså; de gingo, dansade med hvarandra, mystifierade sina bekanta, blefvo trampade på fötterna, sparkade på benen och armbågspuffade i sidorna; kort sagdt, de hade utmärkt roligt. Sak samma med den andra, endast med den väsentliga skilnaden, att de nu blefvo trampade, sparkade och puffade utan att få dansa. Men detta, just detta, misshagade Henne, ty för att få dansa utbärdar en ung dam (och mängen gammal med!) kroppsliga marter, för hvilka till och med en missionär på Söderhassöarne skulle voja sig, men ... får hon deremot icke dansa, hvad är då hela litvet? Bara Bosch, intet! Följaktligen ville Hon icke komma med sin fot på den tredje maskeraden, hvaremot Han, af skäl som sedan skola omtalas, önskade komma dit med begge två. Hon sade nej, Han sade ja, och dervid uppstod den första otrefliga luckan i deras kärleks englalif, ormen hade smugit sig in i paradiset: de smågrälade. Kärleksgnabb! menade Hennes föräldrar, jo, just vackert kärleksgnabb! puttrade den verldserfarna moster Beata, der hon satt i skymundan med sin eviga stickstrumpa, Ävackert kärleksgaabb! Och moster Beata hade rätt, ty just i detsamma rusade Han ursinnig ut ur rummet och slog dörren igen efter sig, så att fönsterrutorna skallrade, under det att Hon, badande i tårar, sjönk ner i ett soffhörn ropande på vilddjur och Eau de Oologne. Han gick emellertid på maskeradbalen. Saken var den att på andra maskeraden hade en okänd fruntimmersdomino hviskat Honom i örat foljande mystiska ord: ÅInsian er på nästa maskeradbal. Bär en blå bandrosett på högra axeln och postera er precis kl. 12 midtunder stora trappan! Ni skall då få en upp lysning hvaraf hela ert lifs lycka beror! Följaktligen måste Han ju gå på maskeraden. Han kom dit, bar en blå bandrosett på högra axeln och stod kl. på slaget 12, orörlig som Gustaf Adolfs-statyn, framför stora trappan. En elegant domino, rödt siden och svaria spetsar, nalkas Honom och säger: Mnm herre, ni är punktlig. Det är bra, se här er belöning! Masken försvinner, qvarlemnande ett papper i Hans hand. Han uppvecklar det och läser: Cå aldrig på maskerader utan er fästmölDagen derpå fick Han igen sin förlofringsring. Det hela var en mystifikation, som Hon med en väninnas biträde anstallt för att pröfva sitt välde öfver Honom. Han blef törtviflad och gick en vacker dag — och hängde sig, tror ni kanske? nej, visst icke. Han gick ombord på en ångbåt och reste utrikes, roade sig tappert både i Berlin, Wien och Paris, och hade ej kriget kommit emellan, vore Han väl utomlands ännu idag. Men Han kom emellertid hem. En afton på spektaklet åte såg Han Henne. Man gat omdöme deröfver. Alla minnen ta qvicnorna qvinnan. bet är det vanl