Göteborgsposten – 9 februari 1871, sida 1

efter han åter inträffade i S:t Paul, derifrån nan nu ämnade anträda färden till de platser, nan åtagit sig att besöka. Averill sökte emelertid upp sin vän och förebrådde bonom att nafva på ett orätt sätt begagnat sig af de penningar han af honom erhållit. En ordvexling uppstod, hvaraf följden blef den, att tit. L.atlade ett besök hos Donnelly och lofvade att verka för honom mot en viss summa samt gifva Averill på båten. Donnelly sade topp! Och så var den saken afgjord. För ett par år sedan anlände hit från Norge en äldre aktningsvärd man, hr Paul Hjelm-Hansen, hvilken, efter hvad jag hört sägas, i sitt fädernesland gjort sig fördelaktigt känd såsom politisk skriftställare. Denne hr Hjelm-Hansen hade icke vistats här så synnerligt längo förr än han, hutvudsakligast på grund af vår landsman, öfverste Mattsons bemedling, erhöll ett icke obetydligt statsanslag med vilkor att han skulle besöka Minnesotas skandinaviska settlements för att sedan från trycket utgifva en skildring af hvad han iakttagit. Under sina ströftåg vann hr Hansen en ständigt tilltagande popularitet bland sina landsmän, som särskilt hollo honom räkning tör det han höll sig utom våra politiska partistrider. Detta förhållande började blifva kändt äfven bland amerikanarne, så att br Hansen slutligen af Donnelly blet bjuden 500 dollars om ban ville öfversätta och teckna sitt namn under ett af Donnelly kort förut i St. Paul hållet tal. Frestelsen blef gubben öfvermäktig. Han gick in på förslaget, ängsligt påminnande sina bekymrade vänner om, att det ingenting ondt kunde ligga i att åtaga sig utförandet af en dylik beställning. Men en gång indragen i hvirfveln hade han ej så lätt att draga sig derur. En afton, då Donnellys skandinaviska anhängare hade ett så kalladt Åmeeting här i staden infunno sig hos hr Hjelm-Hansen ett par amerikanare och bådo honom i de artigaste ordalag att göra dem sällskap till det pågående mötet, som mr Donnelly sjelf hedrade med sin närvaro, en begäran som hr H. ansåg sig ej behöfva afslå. Men väl inkommen i församlingen blef hr H. nolens volens utropad såsom mötets president samt derjemte enhälligt af både vänner och fiender uppmanad att yttra sin mening. Hvad var att göra? Alla visste, att vår man förbundit sig till att mot en respektabel summa teckna sitt na on såsom öfversättare under ett af Donnellys tal, ett tillräckligt stort skäl för det antagandet, att öfversättaren omfattade de deri uttalade åsigterna. Detta och den omständigheten att hr II. hos D. hade innestående en del af det utlofvade beloppet, gjorde att han nu såg sig försatt i en ganska svår klämma. Uppträdde han helt öppet till försvar för Donnellys parti, skulle han i alla sina vänner bland de republikanska skandinaverna erhålla lika många fiender, hvilkat kundo blifva honom till så mycket större skada ettersom han just vid den tiden stod i begrepp att utgifva en (icke politisk) Farmertidende; men förklarade han sig å andra sidan mot Donnelly eller ställde han sig neutral, måste han frukta att aldrig af D. utså sin fordran. IIan måste emellertid låta höra sig; och huru försigtigt han än valde sina ord blef han från den qvällen räknad bland Donnellys mest verksamma bundstörvandter. Tvenne svenskar, en ung handelsbetjent och en målare här i St. Paul, båda i besittning af en talande tunga och en icke så ringa grad af oförskämdhet, anmälde sig på en gång hos mr Donnelly för erhällandet at anställning, dervid framhållande sig sjelsva och hvarandra såsom särdeles inflytelserika bland sina landsmän. Deras proposition blet antagen och vilkoren bestämda. Handelsbetjenten fick sig bland annat ålagdt att öfversätta och samla namnteckningar under en af en demokratisk storgubbe, mr Gihlman, försattad vadress till den skandinaviska besolkningen i Minnesota, som sedan i många tusen exemplar (i brocbyrform) spriddes i alla statens olika settlements. Otver 70 namn sattes under denna adress, men deribland flera, dess sämre, utan de resp. egarnes vetskap och medgifvande. Hjelm-Hansens stod der allra först, eburu han aldrig blifvit tillfrågad i den angelägenheten. Häröfver högst förtörnad begat sig hr II. till Donnellys skattmästare, den osvannämnde mr Gihlman, som besvarade uppmaningen att förklara huru man vågat att på eget beråd sätta Hjelm-Hansen under ilrägavarande adress, med en fräck försäkran, att såvida H. icke förhölle sig lugn och läte sig nöja med det skedda, skulle han icke utfå en cent af sin fordran hos Donnelly. Namnet fick stå der det blifvit stäldt, om med eller utar Hjelm-Hansens tillåtelse, vill jag låta vara mA m —