Göteborgsposten – 7 februari 1871, sida 1

teborg d. 7 Februari 1871. Ivilka äro då de faror som hota oss? — så frågar en af våra samtida, och då han icke är i stånd till att ur egen vishets fatabur genast framleta för honom sjelf tilltyllestgörande svar på frågan, är han genast färdig att med en snabbhet i slutledningarnes dragande, hvilken från detta håll icke torde förefalla alldeles oväntad, tala om att Sverige icke behöfver göra några extra kostnader för sitt försvarsverk eller antaga en så pass krattig armeorganisation som den hvilken nu blifvit för riksdagen framlagd. Vi som i denna fråga stå på annan ståndpunkt än han skulle kunna åtnöja oss med det svaret: bevisningsskyldigheten tillhör er, som påstår att faror icke finnas, ej oss som förmena att de finnas! Må vi nemligen tänka på den allmänna ställningen i Europa. Låtom oss då, ärade läsare, för att genom ett exempel ur det enskilta lifvets erfarenhet åskådliggöra vår mening om denna ställning antaga att en vådeld bryter ut i det qvarter, hvarest edra boningar äro belägna — en vådeld, mäktig och stor, hvars kraft och intensitet i sig sjelfva synas innebära fara för omgifningen. Alla andra grannar bereda sig på att sätta sig till motvärn mot densamma, de förskaffa sig brandsegel, släckningsapparater m. m. och medelst uppoffringar i mindre skala, medelst kostnader, afvärja de ett större ondt, vådeldens spridning till deras egna hem. 1 vårt hus deremot bor jemte oss ett litet särdeles modigt kotteri, hvilket tvärsäkert förklarar att ingen fara är å färde. På vår hänvisning om eldens häftighet svara de med den tröstande försäkran, att om elden når vår boning, så skola vi man ur huse skynda ut som ett elementerna betvingande släckningsmanskap. Våra hänvisningar till hvad öfriga grannar göra och till den faktiska verkligheten, genmäla de med ett: bevisa oss att elden skall hinna just våra boningar! Hvad bör man väl svara dessa herrar? Vi påstå regeln, de försvara undantaget; för hvar och en som känner bevisningslärans ABC torde det vara tydligt att, såvidt en dylik fråga i allmänhet kunde lösas på slutledningarnes väg, vi vore ytterst berättigade, om vi inskränkte oss till det yttrandet: bevisningsskyldigheten tillhör er! Vi skulle kunna inskränka oss härtill, men vi vilja det ej. Besvarandet af den fråga, vi ställt i spewen för vår uppsats, leder emellertid med nödvändighet in på konjekturalpolitikens, på kannstöperiernas område. Och så mycket hellre hade vi undvikit att beträda detta fält som Handelstidningen sjelf — ty det är denna tidning som uppstallt frå gan — synes oss hatva gitvit vittnesbörd om den ringa vinst som på detsamma kan hemtas. Så här resonnerar nemligen vår hr kollega, när han skall motivera sitt nekande svar på den nyssnämnda frågan: Ryssland, vår gamle fiende, med hvilken vi dock lyckligtvis nu inträdt i fredliga förbindelser, är i högsta grad sysselsatt med lösningen af sina svåra inre frågor. Dertill har nu kommit en fullstä dig ombildning at landets försvarsväsen, hvilket skall byggas på den allmänna värnepligtens gruudval, ett arbete, som sannerligen kräfver tid. Men om Ryssland tänker på krig, så åsysta dess planer helt visst icke den nordiska halfön, utan den gamle fienden Turkiet, hvartill kan komma, efter uen nuvarande kejsarens död, en kollision med Tyskland, så vida icke fredliga tankar under tiden hunnit göra sig mera allmänt gällande. Ocn med stor tillförsigt tillfogar H.-T.: År detta sannt eller icke? Må man ge ett svar härpå! For vår del svara vi: Nej! Eder åsigt, ärade kollega, är efter vårt förmenande oriktig alltigenom! Att man icke låtit sig angeläget vara att bemöta dessa konjekturalpolltiska utflykter torde icke bero derpå, att man