Göteborgsposten – 4 februari 1871, sida 2

kan af militära skäl besluta i denna sak. Mer det grymma å preussarnes sida häri är, at de vilja krigstillständets fortfarande i hela dess gräslighet inom en stor del af Frankrike blott för denna fästnings skull, ehuru det vore billigare att låta vapnen äfven der hvila och bibehålla status quo, tills fredsvilkoren blifvit af nationalförsamlingen antagna eller sörkastade, då äfven frågan om Belfort skall af göras. Det vill nästan synas som att Bismarck befarar det sådana hvälfningar kunna intraffa i Frankrike, att han i afseende på Elsas och Lothringen vill intaga en deras bibebållande betryggande milnnärnk ställning, och med Belfort i fransmännens händer är södra Elsas öppet för fransmännen. Denna fästning är nemligen nyckeln till södra Elsas, likasom Strasbourg är nyckeln till norra Elas. Det skall, om Favre afslår, bli af ineesse att erfara, om tyskarne skola låta vapnen hvila äfven på sydöstra krigsskådeplatsen, med undantag af bombardementet mot Belfort, eller om de skola tortsätta sitt förödelseverk ! derna del af det olyckliga landet, dermed gitvande Gambetta och hans anhängare ett yP: perligt agitationsmedel för krigets fortsättande. Lea omständigheten, att prins Friedrich Carl tagit sitt bgqvarter i Tours visar, hura törsigtigt tyskarne gå till, väga, ty denna plats är, i händelse af krigets sortsättande, al den yttersta vigt i strategiskt hänseende för dels en flankrörelse mot Chanzy och dels en diversion söderut, under det att prinsen derifrån faktiskt skiljer norra och vestra Frankrike från södra delen af landet. Enligt en uppgift at i går från Versailles synas ett par franska generaler i nordvest ha gjort svårigheter i afseende på utförandet af stilleståndsvilkoren, i det de icke velåt erkänna demarkationslinien och vägrat utrymma sina innehafda positioner. Tyskarne ha hotat med att anfalla, om icke utrymmandet skedde inom den bestämda tiden. På grund härat har pariserregeringen, som blifvit om denna stridighet underrättad, skyndat att pr telegraf befalla generalerna att genast foga sig efter öfverenskommelsens bestämmelser. Om det skulle falla generalerna in att icke anse sig behöfva åtlyda försvarsregeringen, så kunna nya svårigheter uppstå. Vi hoppas dock att de må uteblifva; men befara nästan, att Favre, i sin brådska om att få Paris räddadt ur hungersnödens fasor och i sin obekantskap med militära förhållanden, låtit sig förledas af sin i dylika fall väl bevandrade diplomatiske duellant Bismarck samt prisgifvit de franska provinsarmeerna, kanske öfvertygad derom att hvarje vidare motstånd är omöjligt och att Frankrike måste ovilkorligen underkasta sig, hvilka vilkor segraren än kan behaga att bestämma. Förbåller det sig så, är det icke underligt, att de franska militärbefälhafvarne ej vilja lemna positioner, hvilka de anse farliga att uppgifva, om kriget möj: ligen skulle komma att fortsättas. Det säges, att fransmännen vilja begagna de trenne veckornas vapenstillestånd till att bringa de nio armekårerna utanför Paris upp till full styrka samt Garibaldis och Loisels kårer till hvardera 30,000 man, för att ha en armå om 500,000 fullt utrustad vid vapenstilleståndets slut. Det antal krigsfångar, som gjorts i Parie, är 180,000 man; vidare ha preussarne der fått ett byte af 400 fältkanoner, 1500 fästningskanoner, Seineflottiljen samt en ofantlig mängd jernvägsmateriel. Från tysk sida ha vid Paris träffats sådana militära åtgärder, att bufvudstadens vallgördel skall, om något brott mot vapenstilleståndet inträffar, inom kort kunna nedskjutas så, att den tyska armen skall kunna utan hinder intränga i hufvudstaden — ett besök som densamma väl ändock i det längsta undviker, ty åsynen af den tyska armån i Paris skulle, såsom Fiuedrelandet med fog anmärker, sannolikt drifva befolkniagen till ett sådant raseri, att hvarje gata blefve en defllä, hvarje hus en fästniog, som måste stormas med stora uppoffringar, så att slutet på det hela blefve Paris totala ödeläggelse, etter det hälften af len tyska armen upprifvits; ja, det skulle vara mycket möjligt, att man, efter att ha marscherat segerdrucken in, måste draga seserdrucken ut igen och från fästena nedskjuta staden. Men sådana scener, ett så förfärligt blodbad och en så oerhörd ödeläggelse skulle uppfylla verlden med förfäran och alls ingening inbringa tyskarne, men vål kosta dem mycket, outsägligt mycket, Det kunde bli let dystraste triumftåg, verlden ännu upplefrat, och den kejserliga kronan kunde der bli å nedsölad med blod, att tyska folket skulle sygas för att se på henne. Orsaken, hvarför fästet Vincennes undanagits från kapitulation, är den, att en stor lel af deltagarne i föregående upplopp hållas ängslade derstädes. Minorna i alla fästena ha noga undersökts if de tyska ingeniörerna. Tyskarne upprätthålla med dem största trängbet cernerngen kring Paris. Ingen illåtes slippa in i staden, om ban icke förut ommit ut derifrån, försedd med franskt pass. öndast öppna bref få ditsändas med posten, ch endast officiela depescher tå telegraleras. ienom denna stränga cernering fortgår naturigtvis provianteringen endast med svårighet, å att tyskarne enligt egen uppgift, måste lltjemt förse parisarne med det nödvändigate. Det ligger någonting hemlighetsfullt i