Göteborgsposten – 4 februari 1871, sida 1

ha bleknat vid åsynen af den digra pappersluntan på talmannens bord, men hvad bekymrar det väl en samhällsförbättrare, om en stackars obetydlig pennfäktare bleknar. Han — förbättraren förstår! — går helt lugnt hem i sitt logis för bättre riksdagsmän — bra äro alla, många bättre och somliga allrabäst! — stoppar sin pipa, tänder rökofler för sig sjelf, all tobak luktar ej väl, och sveper kanske helt beqvämt in sig i en s. k. motionssilt. Det är nu visserligen sannt, att dessa motionsfiltar ursprungligen äro bestämda för mer eller mindre fullblodiga qvadrupeder, men, då hans motion förekommer, lärer nog mången talare, vid tanken på att Europas — och kometenternas — blickar äro fästade på honom, under diskussionen komma att gå på som en häst. Med aktningsfullt bifall har vår publik mottagit fru Zelma Hedin, som vid sitt första uppträdande sistl. Tisdag framstod som ett nytt bevis på att Gratierna ofta trifvas bättre i konstens helgedom än annorstädes och att Tiden vid deras åsyn som en artig kavaljer lägger bort både timglas och lie. Ehuru, som vi tre oss veta, lidande af en icke obetydlig indisposition, utförde den celebra artisten Cåsarines ansträngande roll med denna finess och denna eleganta pointering af Seribes lekande dialog, hvarför vårt lands första scen med rätia blifvit så berömd. Måhända lät dock den förnäma verldsdamen vid ett och annat tillfälle f. d. pensionsförestånderskan mera framskymta än författaren afsett och karakterens konseqvens kräfver. De magnifika tolletterna bidrogo i ej ringa grad att skänka relief åt denna genrebild ur det kamarillasystem, som kanske mera än någonting annat, bidragit till att ställa det olyckliga Frankrike vid brädden af den afgrund, som i denna stund gapar framför dess fötter. Fru Hedins framställning lemnade sålunda föga eller intet att önska. De öfriga medspelande gjorde, det vore orätt att ej erkänna det, sitt bästa för att åstadkomma ett tillfredsställande helt. på samma gång dock svårligen flera än hrr Åhman (Bernardet) och Pouselte (gresve de Miremont) lyckades harmoniera med det spel, som Cåsarine utvecklade. Fru Pousette hade att framställa Z06s tacksamma roll, Zo denna Bolingbroke i kjortlar, hvilken genom att föra Csari-e-Marlborough bakom ljuset ifråga om de Varennes-Mashams hemliga låga lyckas befrämja tvenne unga hjertans kärleksplaner och timliga lycka. Fru Pousette hade isynnerhet i tredje akten åtskilliga lyckliga ögonblick, men hennes framsägande af dialogen hade ej denna salongskonversationens osökta ledighet, som utgör ett nödvändigt vilkor för åstadkommande af scenisk illusion, Detta är dock ett tel, som alltför väl oör knana öfvervinnas vid kommande föreställningar af detta fina intrigstycke. M:ll Johannesen samt hrr Wagner och Roos gjorde, som sagdt, sitt bästa, men ingen af dem lyckades, etter vårt förmenande, utveckla den, så att säga, savoir-faire parisien, som erfordrades för en oklanderlig ensemble. Om de medlemmar af kotteriet, som under pjesens gång stötte tillsammans i stora verldens salonger, kunna vi endast säga, att deras resp. apparitioner förekommo 0ss mycket stötande på hederliga svenska småstadsboer, som genom en (olycklig) slump råkat in i en för dem så godt som obekant sser. En liten oegentlighet i den sceniska anordningen torde vara, att hr Oscar Rigaults matsal har alltför stor likhet med ett sidokor i en götisk domkyrka, hvarjemte man val kunde ha skäl förmoda, att sagde unge Richard haft råd att bestå sig med en mer eller mindre dyrbar kaminprydnad i sin för öfrigt rätt eleganta salong. Fru Hedins nästa roll lärer bli i 2:aktskomedien u fattig ädling, ej att förblanda med, den dramatiska bearbetningen af Octave Feuillets Ee roman dun jeune homme pauvrav. I detta stycke får man återse den eleganta verldsdamen, som en rik, men barsk kopparslagareenka. De båda andra hufyudrollerna, den fattiga ädlingen och hans dotter, spelas af hr Pousette och m:ll Wiborg. En vacker gärd af aktning åt en offentlighetens man, som, efter att ha fyllt sin plats som få, nu njuter sitt otiwm cum dignitate, ligger i det beslut, som vid ett sammanträde mellan Rådbusrättens och Magistratens ledamöter samt embetsoch tjenstemän fattades dm anskaffande på deras bekostnad af ett porträtt aff. d. justitieborgmästaren Patrik Ekman, hvilket porträtt sedermera kommer att upphängas i Stora Rådhussalen. En komits af 4 personer: borgmästarne Björck och Roy samt magistratssekreteraren Gjers och kronouppbördskassören Landgren, utvaldes för vidtagande af närmare åtgärder i och sör den vackra planens verkställande. På tal om porträtter omnämna vi att vår talangfulla porträttmålarinna m:ll Hilda Lindgren å Museum utställt ett väl lyckadt porträtt af grosshandl. hr Aug. Abrahamsson. M:iI Lindgrens porträtter synas oss alltmera röja en lycklig förmedling af Gertners och Amalia Lindegrens manr. I Musei tafvelgalleri finnes ett annat porträtt, det är Charseys. Hvem är Charley? Ack, han är icke mera, han var! I hfstiden var han en prydnad för sitt slägte, at zoologerna Canis familiaris kalladt, sin husbondes ögonsten, och som, om han också ej likt den rike mannens lilla tår åt af hans beta, drack af hans drickekar och sof i hans famn lik Val af 4 oo AWA AW —-— — —— -— PA PR b— fCWOLD An