Göteborgsposten – 3 februari 1871, sida 1

ligt vore om ej nu en försvarsorganisation blefve fastställd. Den stående armån kunde ej underhålla det medborgerliga sinnet och den samhällsanda hvilken utgjorde vilkoret för ett starkt försvar, och han antydde med vanlig blygsamhet att med denna id6 hade ingen af de andra talarne mäktat framkomma. Hr Olot Larsson i Nosta begagnade lägenheten att förorda de s. k. frisocknarne i Nerike till det bästa i statsutskottet; och dermed var diskussionen slutad. Den var, som ni lätt inser, icke alls liflig, icke uttömmande, utan blott uttröttande. Krigsministern öfvervar sammanträdet, men ansåg icke beböfligt att uppträda, och det påkallades icke heller af det som anförts. I Första kammaren var det endast ötverstelöjtn. v. Geijer som gjorde några anmärkningar vid aflöningsförslaget, och presidenten grefve Mörner som begärde ordet för att angifva det han numera ej höll på indelningsverket, men att det k. förslaget vore tilltaget i för stor skala, hvarpå frih. C. A. Raab svarade, att allmänna meningen i landet vore att regeringen snarare begärt för litet än för mycket. Andra kammaren har på hr Sven Nilssons i Österlöf motion beslutat, att ett särskildt utskott skall tillsättas för att behandla den k. propositionen om landtförsvaret, och enahanda beslut förmodas Första kammaren fatta, sedan det nu visat sig att den Andra vid val af ledamöter i statsutskottet foreträdesvis haft jernvägsfrågornas behandling til utgångspunkt. Men ovisst torde vara om ej Första kammaren anser, att det särskildta utskottet skall behandla både sjelfva organisationsförslaget och de med detta sammanhängande anslagsfrågorna. När motionsströmmen afstannat och motionerna blifvit tryckta, skall jag redogöra tör de märkligaste. Några äro icke så lite reaktionära, men i bästa afsigt.