Göteborgsposten – 3 februari 1871, sida 1

ren i sin helhet och detta utgör ett stort fel vid en solkbeväpning. Den ena provinsens värnpligtiga ungdom kan komma att sitta i ro och fred, medan den andra provinsens manskap strider för täderneslandet, och denna olikhet måste förefalla som en orättvisa. Om vi ej misstaga oss var förhållandet till en del sådant som vi ofvan antydtvid senaste dansktyska kriget. Emellertid kan det så mycket mindre vara vår afsigt att förebrå den preussiska härordningen dess möjliga ofullkomligbet som hufvudskälet till att vi icke, såsom många det göra, onska densamma intörd i vårt land är att den pålägger landet och befolkningen för stora bordor. Detsamma synes oss ehuru i mindre grad gälla om den danska armåorganisationen, hvilken torde kunna betecknas såsom en godtköpsupplaga af den preussiska. Åtven denna är för dyr för vårt land. Enligt noggranna beräkningar, hvilka i landtförsvarsdepartementet blifvit anställde och som finnas bifogade krigsministerns anförande till statsrådsprotokollet af d. 31 Dec. 1868, skulle tillampningen af det danska systemet på vårt försvarsvasende bereda landet en årlig kostnad at 21,297,000 rdr samt 7,900,985 st. tjenstgöringsdagar. Dessutom komme kostnaderna för uppbyggandet af de vid systemet ersorliga kasernbyggnader att belöpa sig till 174: mill. rdr, hvartörutom armns numerär ändock blefve mycket fåtaligare än enligt vår nya orkanisationsplan. Utgifterna för Sveriges sörsvar enligt krigsministerns föregående törslag anses deremot komma att utgöra 16,952,120 rdr med 3,872,862 tjenstgöringsdagar (hela indelningsverket deri inberaknadt), och dessa siffror torde icke hatva undergått någon ändring genom den nya form planen i K. M:te nu framlagda proposition till riksdagen erhållit. Redan den finansiella synpunkten, ehuru den visserligen icke är den enda, utgör således ett tillräckligt skäl för att icke utan nödtvång ötvergitva det i förhållande till sn styrka billiga törsvarssystem som kan grundas på indelningsverkets vidare utveckling och förbindelse med den allmänna värnepligten. Vid de solkmoten, som under de senaste dagarne hållits inom vårt land och vid hvilka en stämning, så fosterländsk att man känner sig stolt ölver att vara svensk, gjort sig gällande, har man i allmänhet uttalat sig emot den lära om indelningsverkets upphätvande, hvilken rustoch rothållareintresset, teoretiskt understödt af den ungsvenska militärismen, var på väg att få upphöjd till dogm. På flera båll uppställdes dock tillika den fordran att indelningsverket skulle bibehållas blott såsom en öfvergångsform, och denna åsigt har nu, snart sagdt i skepnad af en familjangelägenhet, blifvit framburen vid riksdagen, i det tvenne bröder von Geijer, en i hvardera kammaren, synas hafva gjort sig till lärans hufvudsakliga målsmän. Denna tanke att göra öfverenskommelsen om indelningsverkets transitoriska beskaffenhet till vilkor tör bifall till organisationsplanen törefaller oss i många hänseenden oriktig. Den strider först och främst mot den annars allmänt gillade grundsatsen att hvarje tid bör lagstitta blott tör sig sjelf och icke utan särdeles bindande skäl ingripa i kommande tiders lagstiftningsrätt. Skulle det befinnas att den nu införda verkliga värnpligten i militäriskt afseende visar sig så kraftig att stammen kan undvaras — nåväl, hvarför icke då ötverlåta åt den tid, som gör denna erfarenhet, att sjelf fatta beslut om stammens upphäfvande? De fördelar som för det indelta manskapets pensionering kunna uppkomma deraf att indelumgsverkets afskaffande försiggår på 20 år i st. f. 4 eller 5 äro sannerligen ej så stora att ens brottet mot den ofvan anförda grundsatsen derigenom rättfärdigas. Men åsigten hvilar dessutom på en petitio principii: hvad genom erfarenheten skulle utrönas är huruvida stam verkligen kan undvaras, utan att vårt folk behöfver underkasta sig de stora uppoffringar, hvilka drabba t. ex. Nordtysklands folk för sitt försvar. När man redan i organisationsplanen inlägger bestämmelsen om indelningsverkets upphörande antager man deremot tor gilvet att ersarenhetens lärdomar skola gå i en viss riktning, i den nemligen att stammen är obehöflig. Men är detta så visst? Allmänt erkännes att krigareyrket mer och mer utbildas till vetenskap, till konst. Så mycket svårare blir det då för de tredliga yrkenas män att förskaffa sig bela den krigsbildning, som taktiken på en mera utvecklad ståndpunkt ertordrar, såvida de icke alldeles skola försumma sin borgerliga näring. Ligger det således någon sanning i den åsigten att de värnpligtige genom