Göteborgsposten – 30 januari 1871, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop 1871. IV. (Forts. fr. N:o 22.) En episod, som framkallade en annan episod, har jag ansett böra särskildt och i ett sammanhang omnämnas, enär den utgjorde eden mörka delen af debatten d. 23 Januari. Ryktet hade långt förut vetat förkunna att hr S. A. Hedin skulle vid lägligt tillfälle uppträda i kammaren i anledning af utrikesstatsministerns åtgärd mot Posttidningen i förliden September månad. Awt detta uppträdande skulle ske med mycken skärpa visste alla, enär det öfverensstämmer med hr Hedins skaplynne och politiska åsigter att vara mycket sträng. Man visste dock ej om anloppet skulle ske när dechargebetänkandet förekomme — och då hade saken obestridligen varit fullt åpropos — eller då statsverkspropositionen skulle föredragas, med hvilken likvisst den fråga som hr Hedin ville upptaga til diskussion ej hade den ringaste gemenskap. Emellertid valde br Hedin ändå detta tilltälle för att skarpt ogilla utrikesministerns åtgärd att i Berlin göra ursäkt för en i Posttidningen införd uppsats i anledning af några preussiska segertelegrammer. Hr Hedin hade utan tvifvel fullkomligt rätt deri, att nämnde åtgärd innebar en svår förödmjukelse för Sverige, och så har den äfven låvgt töre detta blifvit uppfattad. Ett uttalande i sådan syftning borde väl ock sko i riksförsamlingen, det enda forum der utrikesministern kunde uppträda för att anföra de skäl, som manat honom at vidtaga den ogillade åtgärden. Men deri gjorde hr Hedin ett stort missgrepp, då han sammanblandade denna åtgärd med de stora anslagsfordringarne till försvarsverket och antydde sin tvekan rörande syftemålet med dessa, samt angaf likaledes att denna tvekan skulle qvarstå så länge grefve Wachtmeister satt qvar i konungens råd. Hade väl anslagsfordringarne blitvit mindre eller större om den klandrade åtgärden icke blifvit vidtagen? Eller kan den i ringaste mån inverka på dessa anslags bifallande och framtida användande. Hr Hedins i formelt afseende utmärkta anförande andades älven en sådan bitterhet, att den åsyftade verkan af detsamma förfelades, och man kunde ej underlåta göra sig den frågan, huru en man, som ännu vid sistförlidne riksdag uppwädde med yrkandet om en humanare lagstiftning, nu kunde använda de skarpaste vapen som stodo honom till buds vid anloppet mot en af alla aktad man, som gjort sig skyldig till ett, må vara stort, misstag, men obestridligen i god afsigt. Jag säger trohgen ej för mycket om jag uttalar den förmodan, att alla i kammaren narvarande med det spändaste niresse afbidade huru, d. v. 8 i hvilken ton, gretve Wachtmeister okulle bemöta det bittra anfallet. Han uppträdde omedelbart etter hr Hedin. Lugnt och allvarligt som det höfdes en man på hans plats yttrade han sig. Icke ett ord undföll honom som antydde att de bittra utlåtelserna hade sårat honom eller rubbat den inre jemnvigten. På sitt enkla och rättframma sätt redogjorde grefve Wachtmeister för sin uppfattning af frågan och de vidtagna åt: gärderna, tagande avsvaret för desamma frimodigt på sig, Derom äro väl ock alla ense, att gretve W. handlat bona fise och att han aldrig velat tillskynia sitt tådernesland en törödmjukelse. Jag hyser — så slutade grefve V. sitt yttrande — den förhoppning, att hvad jag i denna fråga nu yttrat, må anses tilltyllestgöranden. Men längre fram inträffade en ny episod med utvexlandet af bittra ord. Hr Julius Lindström, törsmående hr Hiertas uppmaning att icke försvara regeringen, anmärkte att det såge ut eom vore afsigten mera att nu kasta projektiler mot ministerbänken, än att diskutera de åtgärder som, framkallade af de stora verldshändelserna, borde vidtagas. Men för sin del ville han understödja de förslag som regeringen framlagt. Han bemöte äfven åtskilliga at gretve Sparres besynnerliga satser och hr Hedins uttaiunden, hvilka han skarpt ogillade. Så gjorde äfven srib. Äkerhjelm, ändå skarpare, vändande sig mot hr Hedin för dennes anfall mot utrikesministern, som han ansåg ovärdigt en representant, och talade med sådan värma och så anslående, att han vid slutet helsades med bitallsrop. Ehuru hr Hedin hade god tid att sansa sig under hr Hiertas långa anförande, hvilket jag förut vidrört och som följde näst efter