Göteborgsposten – 25 januari 1871, sida 1

på ett sätt, hvilket bäst gagnade den som varit utsatt för detsamma. — Detta bör vara ett beskt piller för dem att svälja, sade mr Carden då läsningen var slut. — Ja, pappa; men mr Little är en främling och jag tror ej att denna lexa är tillräcklig. Gif honom derföro ditt råd, sade Grace. — Det skulle jag med nöje göra; men då du hunnit till min ålder, skall du ha lärt dig inse att det tjenar föga till att påtruga folk sina råd. — Åh, mr Little skall nog fästa tillbörligt afseende dervid då det kommer från on person som är så mycket äldre och erfarnare än han sjelf. Skall ni ej det, mr Little? Dessa sista ord yttrades i en så ljuft bevekande ton, att den unge mannen svarade ja innan han ens hunnit tänka på hvad han dermed kunde förbinda sig till. Mr Carden funderade ett ögonblick. Derefter yttrade han: — Jag kan ej taga på mitt ansvar att råda någon till att lemna den anställning som ger honom sitt lifsuppehälle. Men ett råd kan jag med godt samveto gifva mr Little, och det är att han — försäkrar sitt lif. — Käre pappa! utropade Grace. Hvad Henry beträffar fann han rådet löjligt och hans läppar drogo sig till ett satiriskt småleende. Men i nästa ögonblick råkade han kasta en blick på Jael Dence. Hon gjorde ett hastigt tecken åt honom, hvilket han uppfattade som ett råd att samtycka.