Göteborgsposten – 25 januari 1871, sida 1

behöfdes alltid ny materiel. För öfrigt granskades flera poster, hvartill anslag blifvit begärda, såsom artillerimaterielens ökande, byggande af ett antal kaserner och förrådshus, tillökning af flottans materiel 0. s. v. Sist uttalades den äsigten, att så vida svenska folkets kraftiga hjelp i händelse af ett anfall mot vår sjelfständighet skulle kunna påräknas, måste stora och vigtiga reformer, syftande till större likhet inför lagen samt en utvidgad politisk frihet företagas till detta folks förmån. Chefen för civildepartementet, statsrådet Bergström, besvarade de hufvudsakligaste af dessa anmärkningar, men ville åt de sakkunniga öfverlemna att besvara de detaljanmärkningar, som mot de föreslagna medlen till försvarsverkets ordnande blifvit framställda. Inkonstitutionelt kunde det ej kallas, om regeringen föreslog svenska folket att åtaga sig betäckande af en skuld för dess försvar. Den af hr Mankell uttalade farhågan för ett möjligen inom kort förestående fredsbrott vore ej så alldeles ogrundad, då ett krig, vid den närvarande ställningen i Europa, kunde utbryta när som helst. Att regeringen gjort sig säker på framgången af sitt förslag vore val ej något, hvarför hen borde uppbära förebråelser. Man hade förmodat regeringens mening vara ått låta frågan om anslagen till försvarsorganisationen blifva beroende af gemensam votering; denna förmodan vore ock riktig och regeringens mening i detta hänseende öfverensstämde fullkomligt med grundlagens både mening och bud. Hr Mankells åsigt om vår flottas underordnade värde vid vårt försvar vore allmänt bekant, och uttalas äfven vid förra riksdagen; men deusamma hade då ej vunnit något afs ende inom riksdagen, hvarför det väl ej kunde begäras, att regeringen skulle fästa sig dervid. Or Jhns Pehrsson beklagade, att inga försök blifvit af regeringen gjorda till indragningar eller besparingar, hvilka dock tal, ansåge ganska väl kunna företagas å alla hufvudtitlarna, äfven den första, på samma gång man inskränkte utgifterna till jernvägsbyggnaderna. Grefve Sparre anställde en granskning af den k. propositionen i sin helhet, hufvudsakligen gående derpå ut att visa, att regeringen uraktlatit begagna flere utvägar, som stodo till buds, för att åstadkomma besparingar. Medel till sörsvarsväsendet borde beviljas, men tillgångar dertill borde man till en del åtminstone bereda sig genom att minska onödiga utgifter. Särskildt påpekade tal. åtskilliga i hans tanke onödiga tjenster, som kunde indragas och audra sådana, hvilka voro alltför rundligt aflönade. Betydliga besparingar kunde bl. a. åstadkommas på jernvågstrafikens stat. Tal. hade en gång påstått att utgifterna tör jernvägstrafiken kunde nedsättas med 1 million. En minskning af 100,000 rdr hade redan verkligen egtj rum, men det aterstode ännu 300,000 rdr, som kunde sparas. Vidare yrkades att jernvägsbyggnadsstyrelsen måtte indragas, så mycket mer som den genom tvenne högst olika kostnadsförslag för norra banan visat sin oefterrättlighet. Likaså ansågos en del asssde behöfliga medel kunna auskaffas genom pålaggande af en lämplig tobaksskatt. Chefen för sjoförsvars-dehariementet, statsrådet frih. Lejonhufvud, ansåg bäst att icke ingå i någon utförligare diskussion om försvarsfrågan, så mycket mindre som K. M:ts förslag rörande densamma vore att förvänta om några dagar; och ville för öfrigt påpeka, att hvad som blifvit begärdt endast vore det ouudgängligast nödvändiga, och sålunda ej afsåge att åstadkomma en krigsberedskap, utan endast en förberedelse dertill. Statsrådet Bergström upptog till besvarande af grefve Sparre gjorda anmärkningar och visade, hvad särskildt anginge trafik-kostnadern, att desamma blifvit mer nedsatta, än gretve Sparre ansett möjligt. Hr Hedin, hvilken ätven uttalade sig för önskligheten af att bosparingar blifvit g)orde för bestridande af åtminstone en del af dej begärda utgitterna, framhöll dessutom i synnerhet behofvet af, att regeringen intoge en kraftfull ledande ställning gentemot representationen. Att så nu ej vore förhållandet ansåge han vara bestyrkt af flera omständigheter. Vidare klandrade tal. den af regeriugen eller närmast utrikesministern förlidna sommar vidtagna ätgärd i anledning af det missnöje, Posttidningens uttryckssätt om det tyska krigföringssättet och de bekanta segerdepescherna, hos preussiska rrgeringen väckt. H. ex. utrikes-ministern svarade härpå, att han, enär P.-I. verkligen är regeringens officiella organ och såsom sådan äfven gäller i utlandet, ansett sig böra framställa en ursäkt för deri förekommande yttrande, som kunde anses förnärmande för tyska kejsaren. En sådan ursäkt hade varit på sin plats, äfven om den förnärmade varit en än så ringa furte. Att inskränka sig till en redogörelse för den ställning, hvari P.-T. står till regeringen, detta nade h. exe. ej kunnat eller velat, enär man deri, ned rätta, endast skulle hafva sett en sofism. På samma gång derför en sådan redogörelse blifvit afgifven hos preussiska regeringen hade ock en antylan lemnats om det sätt, hvarpå svenska regeringen unnade för framtiden förebygga sådana händelser, om den af preussiska regeringen öfverklagade. Detta cunde ske på tvenne sätt, antingen derigenom, att i len officiela egenskap, P.-T. nu eger, ö,verflyttas på ågon annan tidning, eller derigenom, att P.-T gjorles till en verklig otficiel tidning, för hvars hela nuehåll regeringen bure ansvaret. Regeringen ade för sin del bestämdt sig för den senare utägen. Hr Palander hade mot förslagen och framställingarna i afseende å femte hufvudtiteln åtskilliga nmärkningar att göra, hvilka besvarades af chefen ör försvars-departementet. Mot den föreslagna lagbyrån hade hr Carlen åtkilliga invändningar att göra, och trodde, att de ensamma tillamnade åliggauden skulle bättre kunna estridas af en lagberedning. Grefve Posse yttrade tillfredsställelse deröfver, tt regeringen på en gång begärt hvad den ansåg ehöfligt till stärkande at vår krigsmateriel, och belagade, att ej samma förfarande blifvit följdt i afeende å behotven under femte hufvudtiteln. Hr Lyttkens ville uppmana utskottet att söka nskaffa medel till de befintliga behofven, utan att nlita lånevägen, ty det vore hvarken manligt eller venska folket värdigt att vilja kasta bördan för det ärvarandes oundgängliga behof på våra efterkomre sn ——0 : o a — T1412A4 12. a Mm