Göteborgsposten – 21 januari 1871, sida 1

då det galler l01Svarstrågan vore ungelar ika oförståndigl som att vapenlös spatsera törbi en röfvarkula. Verlden kan liknas vid ettaf dessa ofantliga hus, hvars innevånare ha lika stor beröring med hvarandra, lika stort intresse för varandras fröjder och sorger, som kung Kamehamehah III på Otaheiti hyser för kejsare Napoleon III på Wilhelmshöhe. Man dansar efnadslustigt och vildt i ena våningen, under det att sorgens bittra tårar flöda vid en likkista i den andra. När ungersvennen i val: sens yrande ringlar famnar den rodnande tärnans smärta midja och blickar in i hennes glädjestrålande ögon, föga tänker han då väl på, att kindens glödande rosor, den liljehvita hyns bländande sammet och lockarnes svallande, berusande vågor, endast bilda det förgängliga omhöljet ull en grinande dödskalle. Men i nöjets fordna, igår sedan fyra månader försakelsens och fosterlandskärlekens hufvudstad, der fiendens granater skoningslöst krossa makarne vid hvarandras sida, då de i sömnens armar för några ögonblick ryckts undan verklighetens fasor, sönderslita dottren i fadrens armar och barnet på modrens knä, der har man lärt sig inse huru skör den tråd är, som binder själen vid stoftet, huru förgängliga de äro, alla dessa lifvets så högt värderade skatter: ungdom, skönhet, snille, lärdom, talang och rikedom! Menniskorna äro blott till för att förgöra hvarandra, det är alltsammans! När individen stjäl, mördar och plundrar, då blir han eller hon satt i celleeller döms till straffarbete på fästning, men när det ena folket faller öfver det andra, när tusentals familjer försänkas i outsäglig jämmer, i obeskrifligt elände, när fältens gröda nedtrampas och de tåror, som krigets plogar, kanonerna, deri uppristat, gödas med menniskoblod, när skogar, byar, städer antändas med samma likgiltighet som man tänder en brasa i en kakelugn, när man i de flammande jättebålen steker menniskor på ett sätt, som skulle förmå en spansk storinqvisitor att skratta af fröjd i sin marmorsarkofag, när monumenter, palatser, konstskatter, hvilka århundraden beundrat och årtusenden ej skola kunna ersätta, gzrusas till stoft som en Närnbergerleksak i ett okynnigt barns hand, då anses detta på sin höjd af en statsklok konferens i London ör vett kolossalt missgrepp. Goddam! mumlar en City-patron, då han i sin furstliga villa efter middagen tömmer det ena glaset Old Port efter det andra, Hickinson gjorde dumt i att bysätta lorden och sälja hans taflor på auktion... borde ha realiserat... icke knifven på strupen ... lorden, stackars karl, på sin tid en gentleman ... ett kolossalt missgrepp! Men låtom oss vara glada! Vi bo ju tillsvidare i den våningen, der man dansar — fastän det är lik i huset! Alltså, man roar sig, här liksom öfverallt annorstädes, der ännu icke det varnande: Mene, Thekel, Upharsin! synts i fonden af gästabudssalen. Hvilken kedja af lustbarheter, hvilken krönika, omfattande idel skildringar af slädpartier, middagar, supeer, baler och återigen baler, supger, middagar, slädpartier! Tyvärr ega vi icke en O. v. K:s allestädesnärvaro och eminenta förmåga i detaljskildringen, eljest ...! Allt detta kalasande inom societeten, från grosshandlaren till kontorsvaktmästaren, ty hvar och en har sin societet, och ungefär lika roligt ha de hela vägen igenom, har emellertid, dessbättre, ej inverkat synnerligt störande på de dramatiska förhållandena inom vårt samhälle, hvilka för närvarande ensamt upprätthållas af direktör Ahman och hans sällskap. Härtill har obestridligen i väsentlig mån den omständigheten bidragit, att hr Åhman lyckats för sin repertoire förvärfva Iledbergs förwrälsliga familjeinteriör Det skadar inte. Om ai någon gång besökt en renommerad målares atelier, så har ni, det är nästan öfverflodigt att tillägga, först och främst blifvit på det artigaste och mest förbindliga sätt bemött. Suillet adlar och la complaisanee är ju oskiljaktig från la noblesse. de här, om ni tillåter, den tatla, hvarmed jag för närvarande är sysselsatt, och han för er fram till staffliet, Fe här och se der, och nu inviger han er i alla sina genialiska intentioner, han öppnar för er sitt hjerta och säger slutligen med glänsande ögon: Ack, jag tror att denna blir den bästa at alla mina taflor! Så får ni plötsligt sigte på en liten skizz, som hänger undangömd i en vrå af atelieron. Ni känner er ögonblickligt tilltalad af det natursanna, friska och humoristiska i detta lilla utkast. som, hvad dukens dimensioner betraffar, förhåller sig till det blifvande mästerstycket der på staffliet som en småsill till Malmska hvalen. Oh, hvilket förtjusande stycke, utbrister ni. Ah bah! säger målaren, en bagatell, en skizz som kostat mig några timmars arbete, det är en present till en god vän! På samma sätt förhåller det sig, synes det oss, med det hlla vurkast af hr Hedberg, som fått titeln Det skadar inte. Ursprungligen ekrifvet tör en af hufvud-tadens mindre teatrar, ja en bland de minsta, har detta stycke ej allenast i hufvndstaden utan ätven här förskaflat denne, vårt lands mest begäfvade dramatiske författare större popularitet, än Dagen gryr, Bröllopet på UItåsa?, Kung Märtha och iStolts Elisif hvar för sig mäktat skänka honom. Och hvarföre? Derföre, drista vi oss säga, att skizzer förråda större omedelbarhet, mera. så att säga yjertats snille