Göteborgsposten – 19 januari 1871, sida 1

Fran kiksdagen. Båda kamrarnes första sammanträden under denna riksdag egde rum i Tisdags kl. 10 t. m. och öppnades at deras åldersoruförande, trih. Sprengtporten i Första kammaren, hr Hierta i Andra kammaren, hvilka med några ord helsade de båda kamrarne och förklarade Riksdegens förhandlingar började. Efter det i begge kamrarne upprop af ledamöterna egt rum, afsände kamrarne deputationer för att hos konungen begära tillsättandet at talmän och vice talmän. Första kammarens depu ation, som anfördes af frih. Skogman, bestod af följande ledamöter, neml. hrr frih:ne Cederström och Nordenfalk, grefve G. Sparre, J. O. Geijer, J. Arrhenius, frih. Adelsvärd, Hallin, Rettig och Widen. Andra kammarens d:o, som anfördes af hr Asker, utgjordes af hir erkebiskop Sundberg, Mannerskantz, J. Rundback, Greuander, Ljungman, O. Andersson fr. Malmöhus lan, Brolin, Gustat Jonssen, Hjelm, Victor Rydberg, Gunnar Eriksson, och Witt. Sedan dessa deputationer tullgjort sitt uppdrag tillkännagass i Första kammaren att till dess talman blifvit utsedd landshöfdingen i Nyköpings län gretve G. Lagerbjelke och till vice talman s. d. landshöfd. hr O. J. Fåhraus, samt i Andra kammaren att till talman derstädes utnämnis erkebiskopen och prokansleren d:r N. A. Sundberg och till vice talman f. d. kaptenen C. A. Mannerskantz. Hr Sprengtporten ölverlemnade derefter talmanskluvban till grefve Lagerbjelke, hvilken helsade Första kammaren sålunda: Mina herrar! Den tid, som lörslutit sodan Riksdagens arbeten sist afslutaues, har medfort tilldragelser af verldshistorisk betydelse och af oberakneligt inflytande på Europas framtid. Om vid verldshandelser, sådana som dessa, verkningarne deraf mer eller mindre låta sig ötverallt kännas; har dock vårt lands afskilua lage, vid uessa likasom vid tlera föregående politiska törvecklingar inom vår verlusdel, tillåtit oss att undvika allt eget uppträdande och att fortfarande egna våra krafter åt treuliga varf. Denna lycka i och for sig sjelf stor, har ytterligare blifvit gynnad genom en god skörd af jorubrukets alster; och Sveriges folk kan sålunda, på samma gång det egnar sitt hjertliga deltagande tör de lidanaen kriget medfört, med tacksam gladje skåda tillbaka på sin egen lugna lycka. Den gvua dagen är dock gifven, icke endast för att aunjutas, utan för att med klokhet och kran användas. Först då blitva oess valsignelser rätt truktbarande, törst då varaktiga Måtte alltid denna sanuing ratt bebjertas; och om, hvilket försynen nådeligen länge a. vande, afrven till oss den onda dagen sedan kommer, den skall då i Svea land blifva en gast, till hvilkens emottagande allt finnes törberedt. Meu djup kansla haraf, och under liflig önskan om lycka ocn tramgång tor kammarens nu förestäende arbeten till ew alskadt fosterlands väl, anhaller jag vordnadstullt att i herrarnes vänskap och fortroende tå vara muesluten. Andra kammarens ålderspresident uttalade, vid öfverlemnande af klubban, kammarens stora beldeuhet att åter få se sin förre be prötvade talman på främsta platsen inom kammaren, hvarefier erkobiskop Sundberg yttrade tosjande: Mine herrar! Det är sannolikt för många bland Eder oväntadt att nu se mig åter intaga Andra kammarens talmansstol. Föränurad letnausstallning har nämligen moufort svårigheter att fortfara med ett uppdrag. som, så länge uet räcker, tager mannens kratt odelau i anspråk. Då emellertiu II. M. konungen velat ånyo hedra mig med sitt nådiga törtroende och jag uedsutom af eriareuheten från 1öregaende år hemtat tilirackliga skal for den Ötvertygelsen, att kammaren sjelt icke önskade någon förändring, har jag ansett uug böra annu en gång emottaga den i tråga varande befattningen. Att hon butvit mig syunerligen dyrbar, benötver knappt sägas. Hvarje menniska ar kämlig och tacksam för sina meuborgares välvilja; toljaktligen mäste äfven jag skatta högt den, som har fallit på min lott, och torsoka genom pligttroget arbete vara henne värdig. Huruvida mitt oruföranueskap kommer att lyckas, beror nu dasom tilltorene huivuusakligen på Euer sjelsva. Det ar intet artigt talesatt, utan eu verklig sanning, jag med denna tlera ganger upprepade försäkran uttrycker. Låten mig alnså, m. h., afven under innevarande Riksuag tå pärakna samma trofasta och osvIKIIga bistånd, som jag hittills atujutit. Jag är 101vIssad, att våra otfverlagguingar da fortfarande skola blitva föremasl för lanaets aktning. Sedan vi den 15 Maj åtskildes, hatva stora tilldragelser iuträtfat. Att hvad som skett är med alla sina hemska skepnauer for Oss ett mäktigt gif okt, lär ingen vilja torneka. Jag sager alsigtligt ingen, ty enstaka yttranden om sveuska folkets vanmakt och dermed sammanhängande råd att afsta från tanken på sjelflörsvar hafva endast varit tilltälliga utgjutelser af ualigt lynne, som knappt förtjena någon -uppmarasamhet. Vore det anuorlunda och vore de verkiiga utryck för ett allmännare tänkesä.t, då gjorue Vi bast i att instämma i Svea-sangarens önsvan till de store hadaugangue Carlarne, att de matte styra stjernbeströdda tistelstängen mot hatvets afgrund mea iörtvifladt mod, att med vår jord vår skam må bli förgången och ingen veta hvar vårt Svea stod.? Men så är uet I, ckligivis icke. Folket tackar visserligen Gud för freuens välsignelser; men det vet ock, att om de skola i trvoshet åtnintas cÅå mårto