Göteborgsposten – 18 januari 1871, sida 2

det preussiska högqvarteret, bestridt Frankrikes berättigande att ha säte och stämma i denna konferens såsom undertecknare af parisersördraget. Strängt taget, finnes det i Frankrike f. n. icke någon rättsenlig regering. Intet europeiskt kabinett har erkänt det verkställande utskott, som leder Frankrikes angelägenheter; ja, detta verkställande utskott har allt hittills icke erkänts af Frankrike sjelf. Det har tagit sig fullmakter på grund at en ; utomordentlig ställning, men at sjelfva landet har det — med undantag af Paris — icke fått sådana. Och likväl har intet europeiskt kabinett hittills, möjligen med undantag af Preussen, varit ett enda ögonblick i tvifvel om, att det är af den största vigt, ja, alldeles nödvändigt, att Svartahafsfrågan icke uppgöres, utan att äfven Frankrikes stämma blir hörd och dess representant jemvål undertecknar protokollet. I denna omständighet ligger onekligen ett stort framsteg i jemforelse med forna tiders plägseder och åskådningssätt. Det är riktigt, att londonerkonferensen endast kan uppnå sitt syltemål gentemot Ryssland, om älven Frankrike befinner sig ibland de makter, som tillbakavisa den gortschakoffska klämmen, och att Frankrikes deltagande således är af stor vigt, för att ernå det med konferensen åsyftade ändamålet. Men huru skulle icke hofven och kabinetten i forna tider upprest sig emot förmätenheten, att en af dem icke erkänd och dertill en republikansk regeriog skulle rådslå med dem på lika berättigad fot och äfven underteckna diplomatiska uppgörelser! Det skulle icke förvåna oss, om Metternich och Nesselrode vrida sina knotor af harm i sina grafvar ötver detta brott mot all diplomatisk etikett. I forna tider skulle, som sagdt, någonting dylikt varit alldeles fasligt och en formlig hädelse mot de at Gud med kronor signade; nu har ingen, ej ens Preussen framkommit med någon formlig invänning. Häri ligger, såsom en främmande tidning riktigt anmärker, onekligen ett för Frankrike smickrande erkännande, hvilket visar, att äfven de ogunstigaste händelser ännu icke kunnat ändra den stora ställning, som Frankrike intager bland makterna. Emellertid har nu Frankrikes närvarande regering, enl. ett af våra gårdagstelegrammer, uttalat sig i konterensfrågan. Jules Favre har neml. uttärdat ett cirkulär, hvari han konstaterar den orientaliska frågans vigt för Frankrike, protesterar emot nägra steg i afseende på densamma utan Frankrikes deltagande, säger sig vilja efter lejdebrefs erhållande infinna sig vid konferensen, för att der representera Frankrike, men framhåller omöjligheten af att lemna Paris, medan bombardementet emot detsamma fortsar. Det är genom detta Favrees uttalande sannolikt, att konferensen, om den i går sammanträdde, beslöt att ajournera sig tillsvidare, både tör att afvakta den franske representantens ankomst och för att förlägga konferensens sammanträdande till en tidpunkt, då det måhända likväl skall vara möjligt att bringa till tals ej blott Svartahafs-frågan, utan äfven den vida vigtigare frågan om återställandet af freden mellan Frankrike och Tyskland — hvilken tidpunkt då måste vara Paris fall eller om det underbara kan ske, dess räddniog. Det syoes ganska otvetydigt, att denna tanke ligger bakom Jules Favres yttrande. Han kan neml. icke gerna tänka sig konferensen, utan ate den fransk-preussiska frågan skall derå komma till tals; och han synes oss ganska oförtäckt ha antydt, att han vill afvakta det oundvikliga afgörande, hvartill sakernas ställning såväl i Paris som på de olika punkterna af krigsskådeplatsen drifver fram händelserna. Detta afgörande vill han ännu afvakta i Paris och dessutom undvika skenet af att ba begagnat londonerkonferensen, för att i ett af de fruktansvärdaste ögonblick, som Paris upplefvat, skilja sig ifrån sina kolleger och i viss mån sätta sin person i säkerhet på neutralt område. Under sakernas närvarande ställning är denna tanke fullt berättigad, och det skall å andra sidan vara lättare för Jules Favre att efter Paris kapitulering infinna sig å londonerkonferensen, än i närvarande ögonblick. Och i likhet med Favre afvakta väl äfven de neutrala makterna — med England och Österrike i spetsen — det krigiska atgörandet i Frankrike, för att derefter tramträda på londonerkonferensen med ett initiativ till fredens återställande, såsom vi i början af denna uppsats yttrade. Och huru mycket man i det preussiska högqvarteret än skall uppresa sig deremot, sä skola väl ändå till sist en medlare nödgas uppträda mellan de båda krigförande, emedan dessa äfven efter Paris, fall svårligen skola inträda i direkta underhandlingar. Om det på senaste tiden af Preussen inledda närmandet till Österrike skall bli af någon betydelse, så måste det väl komma att visa sig deri, huruvida det preussiska högqvarteret skall vilja utan misstro upptaga en bemedling af Österrike, under det att det snart sammanträdande engelska parlamentet skall skyndsamligen tvinga sin regering, att, om hon icke redan vidtagit kraftiga eteg i denna riktning, söka att förmå Frankrike emottaga med förtroende Englands bemedling. Sedan öfverensstämmelse i detta hänseende väl ernåtts