Göteborgsposten – 18 januari 1871, sida 2

Att börja med ville han vinna tid. Sålunda började han att i mild ton göra henne förebråelser derföre, att hon bott så länge i staden, utau att låta honom veta det. Men då han såg, att detta gjorde henne förlägen och ledsen, fortfor han: — Ni ser följderna: jag har i dag på det mest despotiska sätt i verlden skickat ut till landet en ung man, som, när allt kommer omkring, är er son. — Min son! har det händt min son någonting? Tala, doktor Amboyne! Han var fullkomligt frisk, då han gick hemitrån på morgonen. — Derpå tillåter jag mig att tvifla. Han klagade öfver hufvudvärk och feber. Men jag fann snart att hans sinne var sjukt. Det har varit något missförstånd mellan honom och handtverksföreningarne. Jag tyckte mycket om hans utseende och sätt. Hans puls var hög, men landtluft och stillhet skola snart återställa honom. Eftersom min vagn just var tillhands, tog jag ynglingen och for utaf med honom till en landtgård. Då mrs Little hörde detta, blef hon ond, men i ett sinne så mildt som hennes lägger vreden sig snart. Hon riktade en tårad blick af vältalig förebråelse på doktorn. — Detta är första gången jag någonsin varit skild från honom, sade hon med en suck. Doktor Amboynes på förhand uppgjorda plan sattes detta ögonblick i verket. Han sade hastigt: — Tag min vagn och far till honom; det är bättre att ni för dot än ermar or.