Göteborgsposten – 18 januari 1871, sida 1

ministerns förslag till försvarsväsendets ordnande. bet gick naturligtvis ypperligt att orda om den stora fosterländska frägan; men att taga något enda steg för densammas verkliga lösning brådskade ju egentligen icke, emedan ingen ofred hotade — derom var man fullt förvissad. Äfven genom denna fråga kunde man således blifva populär för godt pris. Men det dröjde icke länge förr än det stora solkkriget utbröt på kontinenten. Ett kulturfolk har redan blifvit barbariseradt; det har fått smaka blod, har måhända fått smak för blod, och när rofdjursnaturen en gång blir väckt hos menniskan, så vet man ej huru långt den gär, ty upplysningen är vanmäktig. Det tappraste folket i Europa kämpar och blöder under oerhörda ansträngningar för sin sjelfständighet, som aldrig förr blifvit så hotad. Traktater, garanterade af stormakter hvilka dels lossnat i sina togar, dels känna sin vanmakt, uppsägas i atbidan på framtida eventualiteter, och respekteras icke ens så mycket som ett vanligt hyreskontrakt. Staterna af andra och tredje ordningen gå en bekymmersam framtid till mötes, och hvilken märklig förändring har ej i opinionen uppstått hos oss, då under loppet af några månader vår fruktan blifvit större för Preussens än för Rysslands utvidgningsplaner, hvilket ock haft till följd att våra allra barskaste rysshatare nu i väl valda ordalag komplimentera österns barbarer för humanitet och andra vackra egenskaper. Det är med helt andra känslor — i hvilka möjligen blygsel och förebråelse ock ingå — som de tongifvande, de nyss öfvermodiga ledarne i Andra kammaren, nu skola mottaga krigsministerns armorganisationsförslag. Skola de väl ha mod att mot detsamma utföra samma skamlösa spel nu, som tillförne? Skall den personliga såfängan och lycksökeriet äfven nu lyckas att förrycka och inkrångla en fråga, som i grunden är så enkel? Skola ledarne hafva mod att nu vägra bifall till de stora extra anslag, som regeringen finner sig förpligtad att fordra af representationen till krigsmaterielens fullständigande och till sådana befästningar, som äro absolut nödvändiga? Jag tror det icke, men antager att åtskilliga skola bjuda till att få anslagens pröfning uppskjuten, för att afbida den krigspolitiska ställningens utveckling på kontinenten, eller, om det ej låter sig göra, att pruta på de äskade anslagen såsom kanske nästan, enligt hvad det måhända vill synas, tillätventyrs för höga!. Många riksdagsmän hitkomma naturligtvis med förslag om statsunderstöd till lokalbanor, vigtiga tör orter, i hvilka dessa representanter äro bemma. Lyckas det dem, som derpå med all kraft lägga an, att så beslutet från förra riksdagen om Salabanans utförande upphäfdt, så blir striden — man kan säga inbördes kriget — ändå hästigare mellan målsmännen för de särskilda lokalbanorna, i hvilken ordning och på hvilka vilkor dessa banor skola åtnjuta understöd af statsmedel. De ropartiska representanterna, de som icke i kappsäcken hitfört förslag till någon lokalbana, och som läta tala vid sig, erhålla då en hög valör. Ett vidsträcktare fält för inwiger och köpslagan kan svårligen åst adkommas. Det är otvifvelaktigt att den gamla plägseden att väcka motioner i alla upptänkliga ämnen icke heller nu skall åsidosättas. Många riksdagsmän anse sig pligtiga att genom motioners väckande konstatera sin närvaro vid riksdagen. Detta slöseri med tid och krafter är större än man i allmänhet inser, och derpå torde efterföljande statistik utgöra ett, som jag tror talande bevis. Vid sistförlidna riksdag väcktes i Första kammaren af 31 särskilda förslagsställare 49 motioner, och 1 Andra kammaren af 118 ledamöter 258 motioner; således af 149 motionärer tillsammans 307 motioner, hvaraf dock en sedermera återtogs. Man skall tvifvelsutan antaga att ibland dessa 306 fanns ett stort antal af det framstående värde att de, förordade af vederbörande utskott, vunno riksdagens bitall. Visst icke! Endast tjugotre blefvo i vidsträcktare eller inskränktare mån af riksdagen bifallna och tvåhundraåttiotre blefvo förkastade. Det har fallit sig svårt att af handlingarne inhemwa huru många motioner statsutskottet mottagit och behandlat, men med visshet kan uppgitvas att af 110 törslag blefvo 87 af utskottet afstyrkta och på den grund af kamrarne afslagna. Lagutskottet behandlade 90 motioner, nå