Göteborgsposten – 14 januari 1871, sida 1

let eller att hos någon lika lottad och lika ålderstigen mö vid den välsignade kaffetåren språka om den gamla goda tiden, då är det hennes bleka, skrynkliga anlete, som döljer sig i den ofantliga bahytten, likt en mumie i en sarkofag, hennes magra hopkrupna gestalt, som bildar kärnan i den blacka kamlottskappans urmodiga skal, hennes fötter, som äro instuckna i de der gammaldags lappskorna, som likna nutidens eleganta promenadbottiner lika mycket som en elefant liknar en gazell. Det kan också hända, att den gamla mamsellen alldeles icke är någon enstöring, att hon har många bus att gå 14; wen der är hon vanligen motsatsen till ärkommen gäst; ett tål gt experimentalfalt för odygdiga barns alla illtundiga upptåg och påhitt, en uppenbarelse på familjehorisonten, om hvilken man tänker tyst — ja, ibland kanske högt! — erre Gud, är nu den välsignade menniskan här igen, ända nerifrån husjungtrun, som tycker att de äå både synd och skam att behöfva springa med kaffe igen åt ett sådant der gammalt hampspöke, upp till herrn i huset, fom mumlar tor sig sjelf: Se så förf-n, nu är jag tvungen att ge käringen en riksdaler igen, annars skriker hon ut i stun att jag är snäl!Detta gäller — märk noga — endast den fattiga, gamla mamsellen! Den rika har tallt upp med vänner. När hennes rost höres i tamburen, då är det genast annat ljud i skällan: ÅBarn, varen nu stilla och ordentliga, moster Anna Lisa är bär! Åh, se goddag, lilla, snälla, rara moster, det var för innerligt hyggligt att inte moster glömmer bort oss. Lotta, spring genast ner på kontoret och säg åt herrn att mamsell Pluring är här på visit, och så laga genast att vi få in t6; moster ska smaka på mitt pinfärska töbrod! Och Lotta fyger utför trapporna, ty mamsell Piuring brukar ge henne ett nytt klädningstyg hvarje Larsmessa och två blanka specier avarje Nyårsafton. Det händer emellertid ej sällan, att den rika, gamla mamsellen är alltför skarpsynt för att ej skäda egennyttans fadda anlete bakom den smilande vänskapsmasken, att hon föredrar att dricka sitt t hemma i lugn och ro framför att intaga det i en krets afvänner, som alla hoppas att få ärfva henne, att bon gömmer på sina specier istället tör att skänka bort dem i onödan. Af detta skrot och korn var helt säkert den åldriga dam, som nyligen skildes från den jord, som hon trampat under närmare 90 år. Men också lemnade hon efter sig en förmögenhet, som jemförelsevis väl kan kallas ganska ansenlig. Istället för att med denna begåfva några få individer, hvilkas enda tacksamhet kanske skulle bestått i ett, ur djupet af ett nu först fullt uppriktigt hjerta sprunget: Gudskelof, att den snäla käringen ändtligen dog en gång! och hvilkas första göra kanske blitvit att på lyx och flärd slösa bort hennes mödosamt samlade skatter, föredrog Maria Christina Wollin att genom frikostiga donationer åt institutioner, hvilka ha till sitt ändamål att sprida bildningens ljus till eller lindra plågans bittra qval för många, många: åt trenne läroverk och ett sjukhus, resa Big ett varaktigt minne hos denna och kommande generationer. Bland hennes qvarlåtenskap funnos äfven, säges det, 1600 siltverspecier, som tör 86 år sedan aflidna i pås-sjukan nu ståupp från det döda och helt säkert smart ekola tillvinna sig hvad de hittills saknat — ett stort intresse af hvar och en som hedras med deras speciela bekantskap. Moan klagar med skäl i våra dagar öfver, att det synes som om det i en framtid skulle bli klent beställdt med den dramatiska konstens värdiga utöfning inom vårt fosterland. Icke som skulle vi i detta hänseende sakna stora förmågor, verkliga artister, fullt jemförliga med andra länders och som bära det artistiska sköldemärket med heder, vunnet genom egen strid och seger, ej godtyckligt utdeladt af en symeller ant patiskt stämd skribent. Ja, det är sannt, vi ega stammen, men — de nya, friska, hoppgifvande skotten, kvar äro de? Och ändå finnes det ingenting, hvarmed folk i allmänbet så gerna sysslar som med att spela komedi, nota bene, icke på verldsteatern, ty der är talangen medfödd och till förfärande virtuositet utvecklad, nej, på sällskapsteatern, der de verkl ga talangerna dock äro tunnsådda. Lyckligtvis ersättes detta slags sceniska prestationers torftighet på representalionerna — för de åskådande, genom repetitionernas onämnbara och obeskrilliga behag — för de agerande. Det finnes knappast någon, som ej anser sig ha anlag för teatern, tror sig vara minst lika stor som fru IIvasser eller hr Swartz, lika rolig som hr Knut Almlöf eller hr Svante Hedin. Rollen inläres, allring ger vid handen, att den också skall bli vutuntkt utförd, men, då allting är klappadt och klart, ryktet redan vetat forkunna -att det verklien är förvånande, hvad fru A., mill B., hrr ). och D. komma att bli charmanta, då snafvar dilettanten i sin klädloge på den första tötestenen på den bana han eller hon så djerft