Göteborgsposten – 10 januari 1871, sida 1

skeppsvarf; 25 st. centicemalvågar, 15 st. jernvägsvagnar, vändskifvor och spårvexlingar till Göteborgs metallvåg, 120 st. jernvägsvagnar; centrifugalhollåndare, holländarekistor m. m. till trämassefabriker; en större lyftkran och 12 st. ångwinschar. Under arbete. äro för närvarande: ett jernångf. om 3600 ctrs drägtighet och 40 hästkrafter för norsk räkning; ett d:o om 11,000 etrs d:o och 45 hästkrafter för Kullens ångfartygs-aktiebolag; ett d:o för bolag i Torneå; en 45 hästars ångmaskin; 4 par turbiner, transmissioner m. m. till Skärblacka trämassefabrik. — Derjemte har under förra året tillverkats en stor mängd landtbruksredskaper maskiner, gjutgods, apparater m. m. samt blifvit reparerade 74 st. ångfartyg. Tillverkningsvärdet för mekaniska verkstaden samt skeppsarbetena under året uppgår till 839,649 rdr samt för verkställda reparationer 44,725 rdr eller tillsammans 884,374 rdr. Till samtliga dessa arbeten hafva åtgått 12,653 ctr gjutgods, 5873 ctr smiden samt 237 ctr andra metaller. Tidskrifter. Af Framtiden, tidskrift för fosterländsk odling, utgitven af Carl von Bergen, bar innevarande årgångs Januarihätte redan utkommit, innehållande: Början till en artikelserie af V. E. Öman angående Svensk spräkforskning och för derna gång omfattande en redogörelse för Johan Er. Rydqvists storartade språkforskningar och ernådda resultater. Det har dröjt länge, men man synes nu omsider hafva i vårt land vaknat för ett allvarligt studium af modersmålet. Talrika skrifter öfver detta ämne ha under senare tider utkommit och, etter hvad vi erfarit, erhållit en ganska god spridning, hvilket vittnar om, att det allmänna intresset med stigande lislighet omtattar denna kunskapsgren. Också är språkforskningen ett i och för sig tilldragande ämne, då den bebandlas i törening med de andra vetenskaper, för hvilka den är så vigtig och hvilka å andra sidan äro sjelfva af densamma i så hög grad beroende: såsom mytologi, antropologi, arkeologi, historia, geografi etc. Man kan vid en sådan behandling af språkstudiet afvinna detsamma de mest omvexlande och intressanta sidor, hvilka dessutom kasta öfver många af de historiska skildringarne strålar af ljus och särskilt i hög grad bidraga till att skingra sagotidens töcken. Det länder Framtidens utgifvare till beröm, att han velat bereda en ännu större krets af läsare, hvilkas tid endast tillåter dem att njuta af resultaterna, tillfälle att i en väl skrifven ötversigt erhålla kunskap om språkstudiets konturer och dess ernådda ståndpunkt i vårt land. I en derpå följande uppsats, kallad ÅBilder från fjerran länder?, har Herman Annerstedt meddelat fiera intressanta upplysningar om Kina, nedskrifna med en rask och sattig pensel, hvilken har både verve och korrekthet. Hr A. har en stark tendens att framkasta paradoxa, pikanta och ofta äfven luminösa händelser. En bland dessa är påståendet, att Kina, som vi annars alltid trott hafva uppnått sin culmen, vara ett, om vi så få säga, afslutadt land, bestämdt att lefva en tid och sedan dö bort i egen förstening, är ej allenast icke döende, utan lisskraftigt, och detta till den grad, att Kina är — en eröfrande stat. Men kineserna göra sina eröfringar vida säkrare och varaktigare (än europeerna). De vänta, tills det är slut med kulsprutningen och fred råder igen, och då välja de något ställe, der det redan är iordningsstäldt åt dem med polis och dylikt, såsom Singapore, Batavia, San Fransisco, Manila, Saigon och många andra. De tycka om ställen, der de hvita finnas, som äro manhaftiga och hålla tummen på malajer och andra intödingar, så att beskedliga kineser kunna få vara i fred. och dit komma de, en och en i början, och sedan flera, när de finna sig säkra. De börja som daglönare och arbeta på vågar och gator, flitigare och bättre än några andra, så att de småningom tränga undan hvilka konkurrenter de än ma träffa på. Under tiden spara de och taga noga vara på allting och lefva så ytterst måttligt, att det är alldeles hopplöst for någon annan att täfla med dem: de rå ötverallt. Genast från början hålla de sig för sig sjeltva, och så snart de blifvit flera, bilda de ett litet samhälle för sig, der de ställa till ät sig på kinesiskt vis, och athälla sig trån alla andra. I början återvända de alltid till Kina, så snart de förvärtvat nog, för att få ligga i sina familjegratvar; men när de så småningom känna sig mera hemmastadda, skaffa de ut sina qvinnor och barn, och då blifva de först riktigt tarliga. Så snart de veta sig ha efterkommande att besöka sina grafvar, anlägga de dessa i kolonierua och ha sitt verkliga hem der, bygga familjetempel och anse sig bo der. Sedan finnes der ingen hejd längre! de komma i skeppsladdningar och yngla af sig på ett förskräckande sätt. Ötverallt tränga de