Göteborgsposten – 4 januari 1871, sida 2

kommer till myndig ålder skall jag falla på mina knän för honom och säga: Nin älskling, jag lånade dina peuDingar för att rädda din fars kredit. Och min älskling skall omfamna mig och förlåta mig. — Nonsens! sade Guy. ÅÄn dina döttrar och deras män? Och deras mäns lagkarlar? Skola de äfven omfamna dig och utbrista i dylikt pladder? Nej! Jag har gjort mina förfrågningar. Din mans affärer äro förtviflade. Jag vill ej kasta bort dina penningar i hans brunn; j skolon båda lefva för att tacka mig derföre att jag varit klarsyntare än j båda och räddat dessa 1900 pund åt er och era barn. James Little hade cn stund sutit och våndats i sin stol; nu utropade han häftigt: — Edith, du får ej förnedra dig längre. IIan har alltid hatat mig; låt honom ha sitt testamente och besegla min vanheder och min ruin. Gör mig det nöjet lemna mitt hus, mr Raby. — Oh, James, James! utropade Edith förskräckt öfver denna förolämpning. Men Guy reste sig ögonblickligen. — Jeg har lagt märke till samma drag hos alla affärsmän, sade han. De äro ödmjuka mot en gentleman, så länge de hoppas att ha någon nytta af honom; men i samma ögonblick de finna det omöjligt, förolämpa do honom. Med dessa ord lemnade han rummet, — Ack, min stackars James, hur kunde du förolämpa min bror så? sade Edith. — Förlåt mig, sade han lugnt. Det är allt förbi, Detta var vår sista möjlighet.