Göteborgsposten – 3 januari 1871, sida 1

stället och beslöja solen och himlen tillochmed på den klaraste dag. Men i mulet väder skulle ni se Hillsboroughluften: då ser den ut som om den lämpligast kunde bearbetas med täljknif. Flera kristallklara bäckar flyta glittrande ned genom dalarne in i staden; men de bli snart nedsmutsade och krypa fram mellan husen med ett vatten, som färgas allt starkare och starkare, till dess det slutligen liknar oblandadt blick. Denna infernaliska stad, hvars vatten är bläck och hvars luft är kol, ligger i en skön och tjusande däld: herrliga sluttningar, b.eda dalar, vattnade af floder och ickar af sällsynt skönhet och här och der kantade med vackra skogar. Mot öster höja sig kullarne till berg och ibland dem reser sig Cairnho e mot himlen, strimmigt af silfverbäckar och blånande i den nedgående solens strälar. Cairnhope är ett berg med två spetsar. Mellan dessa fanns vid tiden för min berättelse ett föremål af stor egendomlighet, hvilket förtjenar beskrifning i och för sig sjelft och äfven såsom en scen för kommande märkr-ärdiga händelser. Det var en öfvergifven kyrka, Väggarne voro försedda med skottgluggar, genom hvilka de som först inom dess murar hörde ordet förkunnas skickade mången dödlig pil till försvar för sina inom den heliga byggnaden samlade qvinnor och barn mot angripande röfvarehorder. Byggd högt uppe bland de ljungbeväxta kullarne i tider af krig och orolighet, hade det öfversefvat dessa tiders seder. Dess församling hade längesedan flyttat ned i den fruktbara dalen, rest ett annat tempel åt sig och öfvergifvit den gamla