Göteborgsposten – 3 januari 1871, sida 1

mensamme flendes första anlopp. En sak kunde dock ej törloras: det inre kultursambandet. De varderika bidrag inom vetenskap och konst, hvilka vi varit vane att deriträn erhålla, hafva också ej sinat utan flöda snarare i ännu rikare lopp än forut. Djupt kändes emellertid den politiska skiljsmessan at den generation, som träffades af slaget. Med Sverges stormaktstid var det för alltid förbi; vårt land var likt en fästning, som förlorat sina utanverk och hvars besättning nu evdast hade att strida för bibehållandet af sjelfva lastningskärnan. Det var då Tegnör, for att hatva en af grunderna till denna misströstan, en gång i ett politiskt föredrag visade han till de ännu obegagnade resurser, som slumrade i skötet af det gamla Sveriges jord: genom att hemta dem i dagen kunde de materiella förlusterna ersättas och framskridandet på detta område skulle i sin ordning inverka på utvecklingen inom det andliga, iy det förra är ju alltid ett vilkor för det senare. Men aldrig lär han kunnat förmoda, att de ord han då yttrade, skulle anses innehålla ett politiskt system inr nuce, en anvisning till det sörfaringssätt som nationen i detta hänseende hade att ldakttaga. Man skulle likväl göre den politiska lära, å hvilken vi syfta, orätt em man ej erkände att verkliga anledningar föresunnits för dess uppkomst. En bland de oftast anvtörda har varit den, att Finland sjellt ej önskar qvarstå i något innerligare samband med sitt forna moderland. Man torde erinra sig, att redan nnan landet upphörde att vara förenadt med Sverige, uppstod ett starkt s. k. national-finskt parti med yrkande på en viss högre grad af provinsiel sjelsständighet — ett parti som med hänseende till sina politiska anor kan leda dem så långt tillbaka som till tiden före Anjalaförbundets uppkomst. Inom det litterärt-vetenskapliga området motsvarades denna riktning af en förtjevstfull sträfvan om den i egentlig mening finska folkstammens utveckling, och man uppdagade under denna etrafvan litterära skatter, om hvilkas rikedom man ej förut egt aning. Studiet af den finska andens dittills något förbisedda skapelser blef nu en modesak, och när landet så kom under ryskt välde, gick reaktionen mot den forna törsummelsen i deua afseende till ytterlighet. Ryssland, som icke kunde hoppas att direkt törryska det nyförvärtvade landet undorstödde på allt upptänkligt sätt de siasktpatriotiska ofverdristorna: losgjordt trån sitt kultursammanhang med Sverige, hvilket land dock utgör bryggan för dess andliga sumfärdsel med det ofriga Europa, skulle neml. det isolerade Finland falla ett lätt byte när russifieringens tid var inne. Så uppstod den s. k. fennomanien — en förotec se, med hvilken vi svenskar hafva svårt att göra oss förtrogne. Denna riktning vände sig med bitterhet mot den under föreningen med Sverige förvärfvade kulturen, och hvad som gör företeelsen nästan tragisk, är alt det var svenskar, hvilka på detta sätt sökte, med förnekande af egen nationalitet, bringa en för dem främmande till herraväldet. Men ytterligheten i en viss riktaing framkallar alltid reaktion: så äfven här. Mycket skulle man missaga sig, om man snsåge alt fennomanernas teorier äro obes:ridda. Utem Finlands nästan hela bildade klass, bygger och bor inom storfarstendömets gränser en befolkning, afkomlingar af svenska kolonister, svenskar änna i dag till språk, tänkesätt och lynne, hvilken torde kunna uppskattas till ett antal at mer än 200,000. För denna befolkning, liksom för oss på vestra sidan af Bottniska viken, har den sjukliga öfverdrift af nationalitetsprincipen, som man nämner fennomani, utgjort ett föremål för undran. Men mera sällan har den förmått att offentligt skaffa sig uttryck, ty den har hittills inom pressen saknat ett exakt organ. Denna brist är nu afhulpen. Från och med västk. år skall neml. i Helsingfors utgilvas en ny svensk veckotidning: Vikingen, och om de åsigter denna skall följa, vid sitt strätvande för att lindra den: svensk-finska kulturen från alt genom tystnad begå sjeltmord?, derom kan följande utdrag ur dess program bära vittne. Det är för hvarocken bekant, att de historiska förhållandena hos oss grundlagt em odling, hvilken med sig hemtat de lagar, det samhällsskiek, de institutioner, hvilka utgöra för oss en så dyrbar skatt. Denna odling, vår artvedel af vesterlandets kultur, i har icke blott törblitvit en historisk tradition; den har genom sekler rot astat sig, den har genomträngt alla vårt sociala och andliga lits förhållanden. I denua stund uppbäres densamma af en icke obetydlig litteratur, af en talrik biluad klass och derbakom af en god del al detta lands betolkning, den svenska. Det är for hvarje tänkande klart, att den