Göteborgsposten – 3 januari 1871, sida 1

na kultur, som så med tusende armar ingriper i vårt samhällslifs innersta, icke kan afkastas såsom man aflagger en begagnad drägt. Men den icke blott icke kan sålunda föraktligt skjutas åt sido, den bör och får det icke. Den bör tastmera befastas och vinna förkofran, enär densamma som ett grundvilkor betingar vårt andliga framåtskridande och i all tid måste såsem ett väsendtligt element ingå i vår bildning. Och äfven oafsedt allt detta måste denna kultur hållas vid makt och utbildas redan derföre, att det är en helig rättighet för den svenska betolkningen i vårt land att derifrän få suga lifskraft och nåring. Icke den aritmetiska beräkningen, att denna betolkning utgör endast en så och så stor bråkdel af hela landets, utan helt enkelt nationaliteternas rätt att få lefva ech lefva sitt eget lif, så vidt de hatva kraft dertill, är härvid afgörande. Den svenska betolkningen bör således se sitt språk, sin nationela bildning och egendomlighet värnad och utbildad; sträfvandet derför är lika nödvandigt, berattigadt och aktningsvärdt, som arbetet för den finska natienalitetens i vårt land upplysning och för utbildningen af dess språk. Det är endast sålunda, då intrång eller undertryckande af ett eller annat slag cger rum, som en sann endrägt mellan dessa båda nationaliteter, hvilka gemensamma öden och institutioner så fast förenat, kan bibehållas ech genom endrägten styrka vinnas?. Huru böra väl vi förhålla oss till den svenskhetens törsvarskamp i Fiuland, om hvars befintlighet det nu anforda exemplet bl. a. atlägger vittnesbörd? Den gamla drömmen om en politisk förening torde for alltid böra otvergifvas: vi få vara vöjde om blott en sådan icke åstankommes på det sätt att Ryesland låter de båda forna syskonlanderna inga såsom delar i ett och samma moskoviuska hela. Men poliusk skiljsmessa innebar icke nödvändigt en upplösning at de otaliga öfriga band, som förena tvenne folk af samma nationalitet, och det är dessas stärkanue hvarull vårt folk är förpligtadt. Vi egna med rätta vårt bifall åt det vackra skådespel, som nu uppföres i Danmark, hvarest folket synes rigta alla sina krafter på förverkligandet aten euua tanke: upprätthållandet af den danska natonaliteten i Slesvig. På våra riksdagar vackas motioner om åtgärder för bibehallandet af svensk nationalitet hos de våra landsmän, som sjelfvilligt öfverflyttat till Amerika. Men hvad Finland boträffar, synes meningen vara den att liksom dess härar ofta ensamme fingo förblöda i striden mot Rysslands sysiska ötvermakt, så skall också den dyrbara del at svensk kultur, som der finnes, ensam få utkämpa sin kamp mot lägre, men med materiela hjelpmedel bättre utrustade kultursormer. Forska vi efter anledningen till detta besynnerliga förhållande — så mycket avärforklarligare som på djupet af bvarje svenskt sinne bor en medkänsla för Finland, hvilken kommer hjertats strängar att vibrera så snart Finlands namn nämnes — torde den hittills hufvudsakligen hafva legat i vår farbåga for aft genom för starka sympatier stöta vår måktige granne i öster för hufvudet. Vi hatva buktat för att hysa ens tankar, som kunna sorefalla det mäktiga Ryssland brottsliga, och vårt klenmod smycka vi sedan med den politiska klokhetens namn. Slutligen har en ny anlodning tillkommit. Vi önska, och detta med skäl, att öppna för vär industri en ny marknad i Ryssland. Men i stället för aw grunda vårt hopp derom på den ömsesidiga nytta, som alltid tilltaller tvenne med hvarandra i fredlig samfärdsel stående länder, ha vi trott oss kunna vinna vårt mål endast derigenom att vi uppoffra en af våra bästa känslor — medkänslan för den del af vår stam som under främmande välde strider för tillvaron at svensk bildning och svenskt språk. Så har det kunnat ske, att man änuu i de senaste dagarne fått höra den lära predikas att man bör frigöra sig från barnsliga intryck?, från det intrycket att Finlands svenska kultur ännu bör vara oss dyrbar. Många äro de sätt, hvarpå vi kunna lemna ett stöd åt denna kultur i dess berättigade strid för sjelsuppehällolse. Men det första vilkoret är att vi icke bibringa våra bröder den tro att deras sträfvan är os likgiltig. För nationer, som för individer, finnes en räkenokapens dag, och liksom den easkilde då skall komma att stallas will ansvar om de anlag, hvilka naturen gifvit honom i medgift, blilvit försummade, så skall säkerligen ock folket hafva att göra räåkenskap för de nationella till hörigneter, som detsamma utan nödtvång lärn törspillas. Isförhållandena. Med en arbetsstyrka af omkring 100 man påbörjades igår på mergonen uppsågningen af en ränna å elfven, hvilket arbete under hela dagen med lifligi intresse äsågs af en stor menniskomassa. Oåk