Göteborgsposten – 2 januari 1871, sida 1

HB 4119-4 FPS 02 utrymma Kyrkostaten. Det är troligt, att Napoleon i sjelfva verket fruktade för ett sådant steg, isynnerhet som det yngre presterskapet med en nästan till fanatism gränsande ifver anslöt sig till påfven, hvilken listigt nog ville undertrycka biskoparnes makt och sätta det lägre presterskapet i mera direkt förbindelse med påfvestolen. Napoleon kände sitt folks okunnighet och dess bigotteri i stera landsdelar, hvarför han med skäl fruktade, att detsamma skulle kunna uppröras af presterna, om han verkligen bestämde sig för att låta det verldsliga päfvedömet falla, i det han drog sina trupper tillbaka ifrån Kyrkostaten. Å andra sidan förlorade Napoleon aldrig ur sigte Preussen, hvilket motsatt sig hans förslag om en allmän afväpning, hvarför han alltjemt måste rusta. Oppositionen fordrade dock inskränkningar i krigsbudgeten och begärde bestämdt, att regeringen skulle fullfölja en fredlig politik samt i öfverensstämmelse dermed fortfara med minskandet af den årliga arm kontingenten. Under dessa omständigheter synes hos Napoleon tanken på en plebiset, en vädjan till allmän omröstning, ha stadgat sig. Det är otvifvelaktigt, ait Rouher, den forne statsministern, som satt sig i spetsen för en formlig hofkamarilfa, underblåst denna tanke och att han äfven påskyndade desmognande till beslut. Ryktet om plebiscit spred sig snabbt och väckte allmän oro. Inom lagstiftande församlingen gaf Gambetta form åt detta rykte och motsatte sig denna vädjan till hvad han kallade aationalsuveränitetes en debauche, förklarande det nödvändigt, av folket först upplystes genom en diskussiot mom representationen angående saken. Och man tillade hviskande, att det var de reaktionära, imperialisterna, som ville omröstningen for att Napoleon skulle kunna åter få ett vi detur, hvilket satte honom i stånd att regera sortiter. Den kejserliga planen frambragte äfven en splittring inom kabmettet. Dettas sun konstitutionelt onnade medlemmar funno plbiscit stridande mot sina principer och begärde sitt afsked, bland dem Daru, minestörens mest aktade man. Att Ollivier ändock stannad. qvar, väckte allmän förvåning, och man vil veta, att kejsarinnan härvid med den snillrika qvinnans hela tjusningskraft inverkat på hanz-angviniska temperament, och föreställt honom huru han skulle bli Frankrikes räddare Plebiscit beslöts, och regeringen bröt med orlönisterna, hvilka ej kunde förlika sig meo. denna kejseriiga mesyr. Genom Darus utträdande ur ministeren hade det lyckats kamarillan att få bort en man, som var moraliskt bunden att uppgifva påfvedömet, itall den pållga oselbarheten skulle, såsom man hade skäl att antaga förklaras. Det är af vigt att närmare följa dessa inre tilldragelser inom Frankrike, emedan ur dem de följande händelserna utveckla sig med en förfärande konseqvens. Hela venstorn inom lagstiftande kåren uttalade sig emot plebiscit och till den anslöt sig äfven venstra centern, hvilken nu sprängts ifrån den högra ceniern, som deremot närmat sig till den ar cadiska högern, i hvilket förbund Ollivier nu hade eitt stöd. Det skulle sett betänkligt nog ut för regeringen, om icke de röda sjelfva hjelpt henne, genom att åter komma fram med försök till socialistiska oroligheter. Härigenom fick regeringen tillfälle och anledning att uppställa frågan som ett val mellan den ordnade regeringen eller republiken. Ett folk uttalar sig aldrig i en lugn stund för en republikansk revolution: en sådan måste vara ögonblickets verk. Också anslöto sig personer af alla färgskiltningar, de der ville en lugn utveckling, till regeringen. Sjelfva Laboulaye, demokraten, förklarade sig skola rösta vja, likaså Daru och andra framstående män. Följden häraf blef också den, att 7,336,434 röstade för kejsaren och 1,550,706 mot, hvil ket utgjorde en lysande seger för kejsardömet och med stöd af hvilket regeringen kunde kraftigt undertrycka de tumultuariska uppträ den, som följde på omröstningen. Men det visade sig dock, att inom milltären ett ej ringa antal röstat emot kejsaren, en omständighet som denne synbarligen öfverskattade och hvilken kanske i någon mån bidrog till hans beslut att senare söka att genom nya krigiska lagrar åter vinna för sig denna soldatesk, på hvilken kejsardömet stödde sig. Under dessa hvalfningar inom Frankrike förnummos rykten om, aw Bismarck sökt begagna ovårighetorna för kejsardömet ull att åter uppröra en tvist med Frankrike genom att bringa den Luxembourgska frågan på tapeten. Det stannade dock vid blotta känselhornens utsträckning, och underrättelsen om omröstningens resultat träffade Bismarck i ett ansall at gallfeber på Varzin. Nu inträffade en annan omständighet, som bidrog till att fästa uppmärksamheten på förhållandet mellan Preussen och Frankrike. Kejsaren kallade till sig franska sändebudet i Wien. hertig de Gramont, och utnämnde honom till utrikesminister. Den nordtyska pressen började slå allarm häröfver, ty hertigen var känd som en isrig motståndare till Preussens planer. Frågan om S:t Gotthardsbanan bragtes å bane inom Frankrikes lagstittande församling. Bismarck hade i slutet af Maj, såsom motiver I ring för de begärda auslagen till denna bana, yttrat: Vi måste upprätta en strategisk linie mot den gemensamme fienden. Ordet sfien