Göteborgsposten – 2 januari 1871, sida 1

:An— 444 l44 121 naturligtvis äfven Olliviers ställning svårare, der han stod mellan en alltmera pockande all män opinion och den af Rouher o. a. intalade, tillbakahållande kejsaren. Det är väl en möjlighet, att Olliviers redan svagare inflytande på kejsaren skulle kunnat åter stärkas, om den moderata venstern förunnat honom någon tid. Men de af de röda srnmkallade oroligheterna voro icke väl stillade, förrän den republikanska vensterns chef, Jules Favre, inledde debatt-fälttåget mot regeringen, i det han d. 21 Februari öppnade inom lagstiftande församlingen diskussionen om regeringens inrikes politik. Han sade, att den framstående man, som genom sin talang personifierat den personliga regeringen i sjutton år, ej velat hålla jemna steg med de nyare tendenserna?, men likväl måst böja sig för nationens vilja.Han kunde gjort motstånd, men det skulle medfört hans undergång. Härigenom har nationen belä stat sin ställning och den verkställande maktens öfverhufvud har erkänt det berättigade häri. Således utgår makten från borgrarne i deras helhet. Det är ej längre i Tuilerierna, utan i valförsamlingarne, som vi böra söka lösen för den politik, regeringen har att följa. Revolutionen är genomförd i ideerna, den måste nu äfven bli det i verkligheten. Och han framhöll, att landet fordrade en fri press, oinskränkt församlingstrihet, ansvariga embetsmän och upphäfvandet af det dubbla ok, man pålagt folket: den militära träldomens och okunnighetens ok. Detta språk besvarades värdigt af utrikesministern Daru, som varnade kammaren från att begära, det regeringen skulle sysselsätta och förväna verlden med uppseende väckande handlingar eller oväntade ötverraskningar. Den politiska skådeplatsen är ej någon teater, der man ständigt kan uppföra ölve r skande och effekttulla stycken. Låtom oss handla och ej tala för mycket. Man tycktes allmänt gilla den af Daru så lunda definierade hållning af regeringen; och hon fortgick i sina bemödanden om att söka bana väg för gag nliga reformer. Olivier tillsatte en mängd komiteer för att inkomma med betänkanden angående dessa reformer, och han visste att härvid skickligt vinna orlåanisterna, bland hvars mera framstående män, Frankrike räknade siaa främsta förmågor, under det kejsardömet icke förmått att skapa någon större administrativ talang. Bland andra ledamöter i dessa komitber voro Laboulaye och Guizot, hvilken senare lifligt fäste sig vid Ollivier, i hvars sträfvan ban såg Frankrikes konstitutionela sträfvanden personifierade. Guizot, som var allsmäktig inom den bittills mot kejsardömet så afgjordt oppositionela Franska Akademien, lyckades ärven att använda denna till kejsardömets nya phase och genomdret Olliviers inväljande till medlem af akademien, något som ännu icke hade händt någon at kejsardömets första ministrar. Härigenom lyckades regeringen attkring sig samla majoriteten äfven inom lagstiftande församlingen, i det att den förenade centerns båda fraktioner och sålunda gjorde denna till majoritet. Denna förening firades med en bankett i början af Mars, vid hvilken äfven Ollivier var tillstädes, höjande bägaren för regeringens anslutning till denna majoritet, såsom verkningen af en mäktig ansträngning af landet och af kammarens vilja. Förbittrade häröfver, började högern, bestående af arcadierna, imperialisterna, en ursinnig opposition emot regeringen, anförda af Jeröme David. De vunno genom jesuiterna kejsarinnans öra, så att Napoleon måste förbjuda sin gemål att genom en otidig gunst mot dessa högerns män kompromettera såväl honom som regeringen. Arcadierna närmade sig derför den yttersta venstern, de radikala, och gjorde med dessa gemensam opposition mot regeringens moderat-liberala åtgärder. Till denna opposition anslöt sig i tysthet älven senaten, bestående af kejsardömets eller kanske rättare den absoluta imperialismens anhängare. Detta motstånd var betänkligt för författningens sannt konstitutionela utveckling, och Ollivier lyckades derför att öfvertyga kejsaren om nödvändigheten af att senaten finge sin maktfullkomlighet inskränkt, så att den ej längre skulle kunua motsätta sig och förhin dra hvarje af lagstiftande församlingen beslutad reform, som icke behagade densamma. Ett förslag framlades derför inför senaten, hvilket skulle berättiga kejsaren att efter behag öka senatorernas antal, för att törekomma de farliga förvecklingar, som kunde följa, om senaten stode i strid med både monarken och andra kammaren. Detta förslag sammanfattades i några punkter, enligt hvilka 1. tronen skulle vara ärftlig inom familjen Bonaparte; 2. ministrarne skulle utnämnas af kejsaren och stå på samma gång i ansvar inför honom och kamrarne; 3. statsrådet skulle förbereda och utarbeta lagsörslagen; 4. lagstiftande kåren skulle väljas genom allmän valrätt efter det hitti ls bemående systemet, och 5. senaten väljes af kejsaren bland landets mest framstående personligheter. Kejsarens rätt att vädja till allmän omröstning vid ändrandet af författningens bestämmelser bibehölls dock. Den lugna utvecklingen af Frankrikes inre reformer skulle nu kunnat fortgå, om icke venstern i lagstiftande församlingen fordrat församlingens upplösning och nya vals anställande, hvarpå kejsaren icke ville ingå. Ollivier hade dock i sitt program begärt detta; men han synes hafva afstått deri rån, och A 2—W—— — a Am ks mm mm AA —