Göteborgsposten – 2 januari 1871, sida 1

ven Ryssland sökte Napoleon ej utan framgäng att vinna, och han ditskickade såsom sändebud en af sina förtrognaste generaler, de Fleury, för att bana väg för en neutralitetsallians, i den händelse att kriget skulle bli oundvikligt. Det i December 1869 öppnade ekumeniska mötet i Rom, genom hvilket påfven sökte att tillvälla sig rätt till inblandning i de olika katolska staternas inre angelägenheter, i det han ville bli utropad som ofelbar och beklädas med oinskränkt disciplinär myndighet öfver presterskapet, hade dessutom närmat det häraf främst hotade Italien till de äfvenledes hotade Frankrike och Österrike, hvilka underhandlade om ett förbund till gemensamt uppträdande i denna sak. Frankrikes ställning gentemot Preussen var sålunda ganska god; och hvad det saknade i militärisk utrustning och organisation i jemlörelse med det senare landet, tycktes det ifrigt bemöda sig om att ersätta. Det gällde således endast för Frankrikg, att iakttaga en försonlig och afvaktande hållning samt lemna åt Preussen att göra angreppet. Man trodde sig desto heldre kunna hoppas på kejsar Napoleons moderation, som han förut i den luxembourgska fästningsfrågan och den belgiska jornvägsfrågan visat hofsamhet och måtta. Och hade man än tviflat i någon mån, så var dock Ölliviers trädande i spetsen för en konstitutionel regering i Frankrike egnadt att undanrödja dessa tvifvel. Han hade särskilt i sin bok Den 19:de Januari, hvari han utvecklat sitt program, kraftigt betonat nödvändigheten af fred med Tyskland, der pressen äfven helsade hans tillträde till makten med belåtenhet. Man grep sig nu också ifrigt an i Frankrike med att föra kejsardömet vidare på reformernas inslagna bana och riktade sin upp märksamhet nästan uteslutande på de inre angelägenheterna. Kejsar Napoleon sjelf tycktes med en viss tillfredsställelse ansluta sig till de konstitutionela sträfvandena. Då uppstodo plötsligon några stormar, hvilka konvulsiviskt upprörde Frankrike och otvifvelaktigt inverkade på mannen i LTuilerierna. Hans slägting Pierre Bonaparte, en erkänd prins af blodet, erhöll i sitt hus i Auteuil (i Paris) en dag besök af ett par medlemmar af den tygellösa radikalismens: press i Paris, hrr Victor Noir och Ulric d2 Fonvielle. Dessa båda herrar sökte att väcka gräl med prinsen, som var känd för sitt korsikanskt uppbrusande lynne, efter hvad man antager, för att kunna förmå honom till att begå någon oförsigtighet, genom hvilken man kunde skandalisera kejsardömet och möjligen reta befolkningen till en emöt, af hvilken man trodde sig kunna göra en revolution. Planen lyckades så till vida, att prinsen verkligen förgick sig och nedsköt Noir samt äfven sökte att bereda Fonvielle samma öde. Händelsen väckte ett ofantligt uppseende och satte parisarnes lidelser i sjudning. De radikala upprörde ytterligare stämningen genom upphetsande och revolutionära tal på de allt talrikare klubbarne. Henri de Rochefort, som i egenskap af deputerad erhållit lejd af regeringen och återvändt till Paris, var dessa klubbars matador, och han hade till adjutant en ung vetenskapsman, Flourens, hvilken kastat vetenskapen öfver bord, för att i stället, af begär efter att synas och bli namnkunnig, konstruera en republik efter sitt beläte. Rochefort var något försigtigare än Flourens. Denne senare sökte att begagna Noirs begratning till den åtrådda emöten, för hvilken Rocheforts nyskapade tidning Marseljasen kraftigt slog på trumman. Väldiga menniskomessor samlades ock vid grafven i Neuilly och begåfvo sig i hotande kolonner srån kyrkogärden mot Paris. De möttes dock af trupper, och ett ohyggligt blodbad kunde ha följt, om icke Rochefort afrådt från emöten och begifvit sig ifrån farans skådeplats — hvaraf en brytning följde emellan denne radikalismens chef och hans adjutant. Rochefort hade med anledning af mordet på Noir i sin tidniog våldsamt angripit den kejserliga familjen, sägande: Sedan aderton år tillbaka befinner sig Frankrike i dessa stråtröfvares blodiga händer, hvilka, ej belåtna med att nedskjuta republikanerna på gatorna, äfven locka dem i smutsiga fällor, för att taga lifvet af dem inom hus: Franska folk, finner du icke ännu, att det är nog. På grund af denna artikel begärde regeringen tillåtelse af lagstiftande församlingen att få ställa deputeraden Rochefort under åtal, hvilken begäran bifölls. IIan fälldes och häktades. Med anledning häraf egde en emöt rum, hvilken dock snabbt qväfdes. En mängd misstänkta häktades och Gustave Flourens flyktade öfver Belgien till London, sammanknytande trådarne till revolutionära stämplingar mellan Ledru Rollin i London, Victer Hugo på Jersey och de röda klubbarne i Paris. Han sammanband sig äfven med den internationala arbetareföreningens hulvudkomite i London, i förening med hvilken han uppgjorde planen om att skicka personer till Paris, för att lönmörda kejsaren, under det att de Linternationala återigen skulle genom sina förgreningar på alla de ställen i Frankrike, der stora verkstäder funnos, bringa till stånd en allmän strike. Man ville sålunda åstadkomma en anarki, under hvilken revolutionen kunde bringas till sin spets, kejsardömet störtas och den röda republiken proklameras. Lönmördarne afgingo, men grepos af polisen, och strikes utbröto i Cranzat I Tvan oh stoean; p.: Tant än mn — MAJ mm R vs ——— -— Um RR ädu7:z) eg e H7572 . L—L — —-— VV MA -—