Göteborgsposten – 30 december 1870, sida 3

VA 111411 CVCR 1LRU VIMNMA 191 den sorgliga sanningen, att vi nu stå, om möjligt, ännu längre ifrån det ofvan antydda önskningsmålet än för elfva år sedan. Och orsaken? Härtill finnes, naturligen, mer än en orsak, men som en af de förnämsta, ja, väl den vigtigaste, räkna vi utan tvekan, att teaterns affärer, år ifrån år alltmer och mer undergrätda, alltmer och mer intrasslade, skötts efter stadgarne för ett aktiebolag, al en styrelse, som visserligen utgöres af tramstående och aktade samhällsmedlemmar, af hvilka en och annan med pekuniära uppoffringar sökt främja den goda saken, men som dock ej egt belogenhet att uppträda annorlunda än som rent penningeförvaltande myndighet. Ja, det förhåller sig till och med så förunderligt, att teaterdirektionen enligt stadgarne ej ens eger rättighet att utbjuda teatern åt någon direktör eller entreprenör, utan, för att förskaffa teatern inkomster, rentaf nödgats att hälla till godo med det första — icke bästa — sällskap, som anmålt sig, utan att ers i ringaste mån kunna motsvara vår publiks högstämda fordringar, äfven om åtskilliga af dess niedlemmar i våra större graanstäder eller i våra båda universitetsstäder (der, inom parentes sagdt, teaterkritiken synes oss siå på nog skrala fötter) erhäl it så ampla vitsord som t. ex: en gång för alla oöfverträffliga, lullt jemnförliga med hufvudstadens bästa artister o. 8. v. Följden häraf har också blifvit, dels att den bildade allmänheten eller åtminstone den, som fyllde de bästa, mest vinstgifvande platserna i salongen, under vissa perioder alldeles skrämts från teatern under det att det ena underhaltiga sällskapet efter det andra insunnit sig på platsen, hanglat sig fram under någon tid på några fulla Söndagshus och slutligen rymt fältet, qvarlemnande åtskill ga oförnöjda fordringsegare och till teaterkassan en skuld på ett eler annat hundradetal (understundom tusental) riksdaler, hvilka sedermera under VinstFörlust-Conto figurerat i räkenskapsböckerna, upptagna till eumma summarum en riksdaler riksmynt pr styck. Att sagde landeortspressens smekungar sedermera, då de återkommit till sina goda vänner, lamenterat både ötver den 4fin-nosiga Göteborgspubliken och den -kitsliga Göteborgskritiken, det är ju fullt menskligt, om också ej fullt för åtligt. En annan följd af detta, ur alla synpunkter sorgliga förhållande blef att en, ej obetydlig, clique inom den del af publiken, hvars konstsinne vämjdes vid den lösa dramatiska spis, man ville servera den, fick en brinnande passion för operan. Opera, tysk, italiensk eller mesopotamisk, men opera tll hvad pris som helst! Och — hvem skulle vål t o det? — ifråga om operan visade sig teaterdirektionen förunderligt redobogen att lyssna till aliman hetens(:) önskningar, en relobogenhet, som, åtminsione vid två särskilda tilfällen, på det grymmaste skadude den dramatiska konstens törkofran härstädes. Vi afse härmed den bekanta rupturen med dir. Zetterholm i September 1864, hvilken hade till följd, att denne med sitt törträlfliga och af vår publik så särdeles omtyckta sällskap ej sedan dess satt ein fot inom Nya Teaterns portar, och vidare det. tillfälle längre fram, då hrr Åhman Å Pousette uppoffrades för hr Gaudelius. Urr Åbman och Pousette! Ja, det är just det Åhmanska sällskapets hitkoust, som gilvit oss anledning till denna, kanske för mängen nog långrandiga återblick i vår teaterhistoria. Det heter nemligen i den af Joh. Jolin skrifna, vackra prologen bl. a. så här: — — Hvilken sporrar konstnärn under striden, Då han är dömd att Jefva som nomad? Hans skola blir blott skolgång nu för tiden, Der han förflyttas jemt från stad till stad; Och allt hvad konstens vänner honom lära Han nödgas blott som packning med sig bära. Skall ingen ro den irrande förunnas, Fast åt hans konst man här två tempel byggt? Skall till hans jubel ej engång förkunnas, Att han i Götas stad kan hamna tryggt Och att bland andra ljusets hjeltedater Här kämpas för — en stående teater? Jo, nog finnas här många, många, som fullt väl inseende teaterns stora betydelse som bildningsmedel, af hjertat önska, att en stående teater härstädes en gång blefve en verklighet, men visst är också, au flertalet bland dem, om icke alla, fullt och fast äro öfvertygade derom, aw alla förhoppningar i detta hänseende kunna räknas tll de s. k. fromma önskningarne, ända tills minan en gång exploderar. Minan exploderar? Ja, änida tills gamla stallningar och törhållanden ramla, tills teaterbolaget gör cession och teatern kommer i andra, mera företagsamma och, framför allt, mindre bundna egares händer. Och när skall detta ske? Det kan ske när som helst, det kan bli följden af nästa : bolagsstämma, d. 1 April 1871. Bättre en i: fullkomlig död med thy åtföljande snara uppäståndelse än detta sorglustiga, för konsten så ; ytterligt skadliga, tynande lif! Må de det vederbör besinna detta och icke rygga tillbaka sör att med ett beslutsamt tag arklippa träden till det Damokles-svärd, som nu, nästan löjligt länge, sväfvat öfver Göteborgs Nya . Teater-Akuebolags hjessa! 3 Om så sker, men då först, kan ett hugnesamt svar ges på skaldens och teaterdirektörens förenade, varmhjertade upprop, då det i I slutet af den ofvannämnda epilogen heter: Flyttfågelskaran slår nu åter neder,