Göteborgsposten – 29 december 1870, sida 1

— — ———— om den förderfliga öfveransträngningen vi skolorna. Under loppet af årets sista mänad har döden bortkallat ytterligare en af Andra kammarens ledamöter, representanten för Allbo bärad, Anders Medin i Fuxås. Då underrättelsen om hans bortgång iaträffade här, antog jag att den tidning, som länge varit organ för det intresse som Medin med så stor uthållighet förfäktade, skulle nedlagt åtminstone en tarflig cypress på hans graf. Men då icke så har skett — hvilket ingalunda vittnar om tacksamhet — anser jag mig väl icke förpligtad, men berättigad att säga några ord om denne man, hvilken under tio riksdagar utölvat representantkallet, städse som en typ för det krassa på sina fördelar vaksamma bonde-elementet. Till 1850 års riksdag arkom han, oerfaren i alla vigtigare samhällsfrågor, men försedd med den goda instinkt, hvilken man i så rikt mått finner hos allmogen i den provins som han tillhörde. Hans yttre var imponerande och i hans väsende spårades tidigt ett visst åtourderie, som med åren och ett ökadt inflytande tilltog. Ingen inom bondeståndet kunde som han i bjerta färger skildra vlandets betryckta ställning., vållad af frihandeln, och ingen heller flitigare tala om de stora skatterna som tyngde jorden; men då vid 1856 års riksdag en motion väcktes att säterioch frälsejorden skulle beskattas lika med den oprivilegierade jorden, så stämplade han genast detta förslag såsom i högsta grad orättvist, enär innehafvaren af den privilegierade jorden, just emedan den bar lägre skatter, hade med hänsyn dertill köpt och betalt den högre. Han skulle ej användt detta argument, om ej händelsen så sogat, att han sjelf var egare af privilegierad Jord. Han kämpade ifrigt och oförtrutet för småpannorna och framställde dessas afskaffande såsom en riksolycka. Mot inrymmandet af intelligentare elementer i bondeståndet stridde han till det yttersta, och ansåg som en stor olycka om en bonde blef kallad herre, ett missöde som sedan ej blott drabbade honom sjelf, utan som han med belåtenhet underkastade sig från och med d. 15 Jan. 1867. På de rena bönderna — en benämning som han i det längeta begagnade — utöfvade ban vid riksdagarne ett stort inflytande, emedan han i det längsta var en af prohibitismens och sedan en af protektionismens dristigaste målsmän. Under ständsriksdagarne sjelfskrifven i Bevillningsutskottet, deltog han 1 alla strider och intriger mot frihandelssystemet, och medgaf aldrig tullfrihet för sådana lefnadsmedel som kunde produceras inom lande, ehuru han fick upplefva den dag, då äfven den provins som han tillhörde, hemsökt af en svår missväxt, nödgades anlita utländsk spanmil. Vid den femte riksdagen han bevistade insattes han såsom fullmäktig i riksgäldskontoret, icke derföre att han till ett så ansvarsfullt förtroende innehade några framstående egenskaper, utan emedan han dertill ansågs af ståndet meriterad. Sjelf betviflade han allraminst sin kallelse just till detta förtroendeuppdrag, och om sina egna insigters ofelbarhet närde han en hög söreställning. Han ansåg med sin pligt ötverensstämmande att bland fullmäktige deltaga i finansiella diskussioner, hvilka dock lågo högt ötver hans portöe, men på takt och konseqvens fästade han sig föga. Så t. ex. i alseende på 1865 års statslän ville han en dag nödvändigt blifva antecknad i fullmäktiges protokoll såsom reservant mot ett beslut till hvars fattande han med sin röst bidragit. En annan gång, då ett någon tid förut af fullmäktige fattadt beslut skulle justeras, men meningsskiljaktighet uppstod om beslutets ordalag, deltog Medin i voteringen derom ehuru han ej varit ullstädes då beslutet fattades. Genom hans röst fick beslutet en annan uttrycksform. I i Att den småländske representanten, sedan gammalt i bondeståndet prohibitist, skulle bli så utpräglad protektionist som möjligt äfven i den nya riksförsamlingen, torde knappast behöfva sägas; icke heller att han skulle bjudas in och villigt gå in i landtmannapartiet, med i förpligtelse att utjemna de rena böndernas misstro till de herremän hvilka för sina intressens befrämjande bildade detta parti. Han gjorde det också stora tjenster, och till belöning derför läto partiets ledare honom vid riksdagarne 1868, 69 och 70 alltjemt hoppas att åter blifva invald i riksgäldskontoret, trån hvilket han vid riksdagen 1867 blef utestängd. Men denna törhoppning fick ej gå i fullbordan; han tjeoade flitigt för Rachel, men alltjemt förgafves. Under hela sin riksdagsmannaverksamhet var han strängt konservativ. men så önnet