Göteborgsposten – 29 december 1870, sida 1

vore ej för sent ens för en så stor syndare som han. Han ref brefvet i bitar och kastade dem i kaminen. Valentines bref var det enda han behöll. Han tänkte öfver sin ställning och insåg att det ej fanns något hopp. Allt hvad han kunde göra var att se efter huru mycket reda penningar han kunde föra med sig ur detta hus och tänka öfver hvart han sedan skulle begifva sig. Han öppnade det skrin, hvari de juveler voro förvarade som han gifvit sin hustra under deras äktenskap. De utgjordes endast af några ringar, en brosch, ett par örhängen och ett armband. Hela värdet utgjorde kanhända ett par hundra pund. Dessa juveler och det guldur han bar i sin ficka utgjorde all den rikedom mr Sheldon nu kunde disponera öfver. Han stoppade juvelerna i fickan och gick upp till sitt toilettrum. Der packade han ner alla sina kläder i en stor koffert. Han gick derefter ner för trapporna och ringde på tjensteflickan. — Jag far ut, sade han till henne, för att söka upp min hustru och hennes dotter. Det står en koffert, färdigpackad, uppe i mitt toiletterum. Jag skall skicka efter den. Vid hvad tid foro mrs Sheldon och miss Halliday? — Klockan åtta, sir. Mr Hawkehurst kom med en vagn och hemtade dem. De gingo ut köksvägen genom lilla porten, emedan ni sof, sade mrs Woolper, och do ej ville störa er. — Klockan åtta, jaså. Än mrs Woolper och miss Paget?