Göteborgsposten – 29 december 1870, sida 1

5 ETERN EE 3. snart stormen började, oafbrutet öfverspoladt af vågorna, hvarigenom fartygets nerisning fortgick. Fartygets för blef af den tillväxande ismassan alltmera nedtyngd, så att fönsterna i försalongen lågo under vattenlinien. Aktern på fartyget åter höjdes alltmera genom förens nedtryckning och man kunde befara att propellern skulle upphöra att arbeta i vattnet. Den egentliga styrinrättningen nerisades och blef oanvändbar. Flera gånger sväfvade man i ovisshet om fartygets läge och hvar man rätteligen befann sig. Det var derföre en angenäm öfverraskning när Wisby kom i sigte. Stenkolsförrådet var då i det aldra närmaste konsumeradt. Han lofordar på det högsta kaptenens lugn och rädighet, samt besättningens uthållighet; men han anser Sofias konstruktion icke lämplig för en så beskaffad vintertrafik hvartill hon nu användes, Visserligen bör man ej af Soflas nu så vidrigt började resa draga den slutsats, att fartyget skall lemna ett ogynsamt resultat; men jag har hört erfarna män påstå, att det är ett högst vådligt experiment, och att den nu tillvägabringade vintertrafiken öfver Östersjön icks kommer att medföra fördelar på långt när motsvarande de olägenheter och faror som med den äro förknippade. Så mycket synes redan vara afgjordt, att föreställningen det inga väsentliga svårigheter möta för en regulier vintertrafik på Östersjön, är ett misstag, och troligen har dermed frågan om Nynäsbanans åstadkommande icke gjort några framsteg. Huru hr X. befinner sig? Jo, förträffligt. Han har under hela året punktligt fått in sina räntor och han är derföre ej obenägen antaga, att Sveriges ekonomiska undergång, hvarom han förr så ofta talade, nu har gått öfver. Han har äfven försonat sig med Ryssland, men är desto mera förgrymmad på Preussen, Bismarck, Hazelius och Forssell, mot hvilka han nästan på egen hand författat en broschyr, men har ännu icke lyckats få någon förläggare, hvartill han anser en viss utländsk minister här på platsen förnämligast vara orsaken. Honoraret hade han velat anslå till sårade fransmän. Han hyser naturligtvis de varmaste sympatier för de olyckliga fransmännen, men har ännu icke kunnat förmås teckna ett enda öre till deras hjelp, enär han befarar att medien blifva illa använda. För öfrigt har han med brinnande ifver kastat sig på en annan fråga, som ligger oss mycket nära och hvars lösning han anser vara af största vigt. Den frågan är: huru skall öfveransträngningen i våra skolor kunna afhjelpas? Han är, som ni vet, gammal ungkarl, men har, såsom han uttrycker sig, fått en systerson på halsen, hvars upptostran han i ett svagt ögonblick lofvat bekosta, och emedan gossen går i en af hufvudstadens elementarskolor, så har han der blifvit öfveransträngd och derföre har hr X. ansett sig skyldig både att underteckna en petition, som i detta ärende ingifvits till. regeringen och att i tidningarne särskildt bearbeta saken. En eftermiddag i början af månaden besökte jag hr X., då han snart ledde samtalet på nämnde fråga. När han slutat sitt lifliga föredrag yttrade jag: Tag nu gossen med dig, så göra vi en liten vandring och derefter dricka vi the och höra lite musik i Blanchs kass. Det skall göra honom godt efter den stränga läsningen i dag. — Ja, vi båda kunna gå ut, men gossen måste stanna hemma, svarade hr X. med tonvigten på ordet måste. — Hvarföre? sporde jag törvånad. — Jo, ser du, yttrade hr X., emedau jag satt mig före att gossen nödvändigt skall flyttas i en högre klass vid terminens slut, och derföre har jag antagit en gymnasist, som hvarje afton durkar igenom lexorna med honom. De sluta aldrig sitt arbete förrän ester nio på aftonen och om morgonen kör jag upp junkern ki. 5, så att han äfven då får läsa några timmar innan han går i skolan. — Men vinnes något dermed? — Jo jo men! Jag hoppas att gossen genom denna extra undervisning, hvarmed flitigt skall fortsättas, skall bli student minst ett år tidigare än om han läser i vanlig oxlunk. — Men jag kan icke fatta annat, än att du derigenom sjelf ganska betydligt bidrager just till den öfveransträngning, som du så strängt öfverklagar. Åtminstone är ditt handlingssätt icke konseqvent. — Det der begriper du inte, inföll hr X. vresigt; mitt sträfvande går ut på att pojken snart skall göra ifrån sig och komma ut i verlden. Sedan får han god tid att stärka sig. — Jag har sedan erfarit, att ganska många fäder törlara med sina söners undervisning precist som hr F., under det att de likasom han vidt och bredt orda i