Göteborgsposten – 29 december 1870, sida 1

Ändtligen har då ett folkmöte hållits, hvilket i afseende på såväl anordning som hållning under diskussionen kan betraktas såsom en föresyn för dylika möten. Indjudarne till folkmötet i Eslöf, delegerade för Skånes frivilliga skarpskyttelöreningar, voro samtliga män med anseende och med den ställning i samhället, att en garanti deri låg för en sammankomst, på hvilken redan från dess början en prägel af allvar och värdighet trycktes. Programmet var också med omtanka uppgjordt, upptagande blott en enda fråga. Det kunde naturligen förutses att då den vigtiga frågan uppställdes om ett kraftigare och tullt betryggande nationalförsvar erfordrades, så skulle den besvaras jakande, men ock att diskussionen skulle öfvergå till frågan huru detta försvar borde ordnas, hvilken icke heller annorlunda kunde besvaras än medelst antagande af den allmänna värnepligten. Men striden gällde der, likasom vid riksdagen, indelningsverket. Det var klart att de vid mötet närvarande riksdagsmännen Sven Nilsson, Ola Jönsson och Jöns Pehrsson ej skulle underlåta att påyrka indelningsverkels afskaffande utan aflosning, hur obilligt ett sådant yrkande än är. Nämnde talare visste ganska väl, att de icke på ett beqvämare sätt kunde blifva populära bland rustoch rotehållarne och att ju krafugare frågan om indelningsvorkets upphäfvande, på sätt de yrka, framskjutes, desto längre blir den stora frågans lösning tillbakasatt, hvilket dock ej hindrar att om den kan talas med stigande entusiasm. Emellertid åro punkter, hvilka antogos såsom mötets opinion, så praktiskt kloka, att afseende å dem kan fästas. — Huru stor nytta, såsom upplysningsmedel, skulle icke folkmötena kunnat åstadkomma, om de från början klokt anordnats, och om personer med bildning och anseende, hvilka intresserade sig för denna folkrörelse, hade uppträdt på folkmötena? Derföre är det nu senast i Eslöf hållna mötet af så stor betydenhot, mindre för de resolutioner som der fattades, utan för det sätt hvarpå det blifvit ordnadt och de män som der uppträdde för att tala förstånd med och för de obildade. Men jag kan ganska väl fatta att prof. Blomstrand skulle blifva mycket illa noterad, då han oförbehållsamt yttrade vid mötet, att der fanns personer på den bildningsgrad, att de ej egde några verkliga insigter i den förhandlade frågan, ehuru just det utan tvifvel öfverensstämde med verkliga förhållandet. Ni bar måhända observerat, att på den konsert som hr Henry Holmes gaf Onsdagen före jul i Ladugårdslandskyrkan till förmån för de nödlidande innevånarne i de af kriget ödelagda provinserna, uppträdde bland andra artister ätven en fru Gaston, hvilken af tidningarne berömts för sin rena och särdeles välljudande stämma. Måhända har ni frågat: hvem är fru Gaston? Jag kan besvars denna fråga. Hon är fodd i Marseille och dotter af konsul Fahlman, samt gift med en fransk musiker. Då fienden närmade sig Paris, der de voro bosatta, blef fru Gaston räknad till den kategori at främlingar, som antyddes skola lemna Paris, och för henne stod då ingen annan utväg öppen, än att med sina tre små barn hitresa, der hennes föräldrar nu vistas. Mannen deremot, såsom infodd fransman, måste qvarstanna i Paris, der han nu deltager i stadens försvar. Fru Gaston, som är uppfostrad i Frankrike, der hon tillbringat sin mesta tid, försörjer sig nu här medelst undervisning i sång och franska. Den beklagansvärda damen har icke på ett par månader haft någon underrättelse från sin man. Han kan ju vara sårad, kanske död. Hon vet det icke. Postångaren Sofias första resa till Baltischport började under särdeles ogynsamma förhållanden. Den hade icke väl kommit ut i öppen sjö förr än den möttes af sträng köld, storm och snöyra. Enligt beräkning och under vanliga förhållanden skulle Soflaredan på Måndagen hafva anländt till destinationsorten, men den oförfärade befälhafvaren skattade sig särdeles lycklig när han på Thorsdagsmorgonen, således efter fyra dygns oaforuten kamp på den stormiga Östersjön, kunde inlöpa i Wisby hamn, med fartyget totalt öfverisadt. Kaptenen, som nödgas lossa lasten, anser sig icke förr än i medlet af denna vecka kunna med den återintagna lasten afgå till Baltischport. En af de passagerare som härifrån medföljde fartyget, lemnade detsamma, då detinkommit i Wisby hamn och bar derifrån återkommit hit. Hans skildring af resan är förfärande, och han har likvisst företagit vidsträckta sjöresor. Emedan fartyget är alltför ligt bygdt såsom vinterbåt, blef däcket så j