Göteborgsposten – 22 december 1870, sida 1

— Hon är döende, liksom hennes far var döende före henne, för Philip Sheldons hand. — Obh, sir! mr Hawkehurst! utropade den gamla qrinnan med hopknäppta händer. Det är ej sannt. Det är ej sannt. För Guds barmhertighets skull säg mig ej att det är sannt! Jag har närt houom vid mitt eget bröst, sir. Jag säger att det ej kan vara sannt. Hans föräldrar voro båda aktningsvärda menniskor. Hans farföräldrar före dem. Det finns ej ett namn i Barlingford som åtnjuter mera aktning än namnet Sheldon. Tror ni att en sådan man skulle kunna förgifta sin vän? — Jag har ej talat om gift, mrs Woolper, sade Valentine allvarligt. Denna qvinna hade vetat allt och hållit sin tunga, liksom de öfriga, tycktes det. För Valentine låg det något förfärligt i den tanken, att ett mord med kallt blod skulle kunna begås inför mänga menniskors ögon, utan att en enda röst höjdes för att angifva mördaren. — Och detta är vår moderna civilisation! sade han för sig sjelf. Nancy Woolper Hblickade på honom förskräckt. Han hade ej talat om gift! Det var ju då hon som förrådt sin husbonde? Han såg att hon netat eller starkt misstänkt det värsta rörande Tom IIaMidays död, och att hon lätt skulle kunna förmås att göra allt hvad han fordrade af henne. — Mrs Woolper, ni måste hjelpa mig att rädda Charlotte, sade han. Ni gjorde intet försök att rädda hennes far, ehuru ni misstänkte orsaken till hans död. Jag har