Göteborgsposten – 10 december 1870, sida 1

0 0 ögona må sej och slutligen hvarföre tår just i thenna tiden mången äkta man, som eljest icke för sitt lif skulle drista sig att försumma något at de dagliga målen, till sin förvåning (och hemhga glädje!) från sin hulda makas lappar höra ett mildt: Adolf, idag kan du gerna äta middag ute, jag har huset fullt af lakmadamer! Hvartöre? Jo, idag är det fjorton dagar till Julafton! Hvartöre börja tidningsspalterna att svälla af setstilsannonser med den stående rubrikan: Vassande till julklappar och hvarföre se vi lisvets rosor, damerna, hjeltemodigt trotsa den bistra nordanvindens kalla kyssar och lätta som sommarvind med händerna instuckna i muffens varma ide och det skyddande floret för anletet — rosen i sitt flor midt i vintern! — kila ur butik och i butik, företrädesvis sådana, der förekommande försaljerskor — hos Barachs, Bolmcers, Ericssons, Ilenrigues, Kai:ers eller Nordenber9s t. ex. — lägga ut sina garn och kasta sina perlor sör hvar och en, som vill låta dem spinna silke på affären? Hvarföre har husfliten och handaslöjden till den grad stigit i värde, att damerna föra med sig siw lilla broderi äfven på stora bjudningar, hvarföre brinner flitens lampa långt öfver spöktimman i mången ung tärnas höganlofusbur och hvarföre så papporna nu på en veckas tid mottaga siera karesser än på hela den öfriga delen af året tillsammanlagdt — badoch brunnsperioderna iuberäknade? Hvarföre? Jo, idag är det fjorton dagar till Julafton! M:ll Signe Hebbes uppträdande härstädes är veckans evånment i konstnärligt hänseende. M:ll Hebbe eger ett berömdt namn i svenska sångens hätder, ett namn, som hennes talang gjort bekant afven utom hennes tosterland. Men det har gått henne som det vanligen gär hvar och en som höjer sig öfver medelmåttans lugna sfer: å ena sidan ha fanatiska beundrare höjt henne till skyarne, men å den andra ha icke fattats arga vedersakare, hvilka, afsigtligt blundande för förtjensterna, endast velat framhålla bristerna, eller måhända rättare uttryckt, öfverdrifterna. En opartisk bedömare måste erkänna, att båda partierna skjutit öfver målet. Vi ha ej hatt förmånen att höra och se m:ll Hebbe i något större, helt part, det är endast efter lösryckta scener ur Fidelio, Faust och Hugenotterna, som vi kunna döma, men detta torde dock ge tillräckligt stöd åt vär åsigt, att hon tramför allt, ja, uteslutande är dramatisk sångerska. Det kraftiga, det passionerade, det storartade, får genom hennes föredrag sitt sanna uttryck, sin riktiga färg, snarare än det ljufva, det vemodiga, det milda; hon rycker med sig i ett ögoublick at eldig inspiration, men i det nästa känna vi oss åter så godt som oberörda, hennes talang bländar, förvånar, upprör, men den värmer icke. Häraf framgår som en oundviklig följd, att den i konsertsalongen ej kan komma till sin fulla rätt, i konsertsalongen, der instrumentets välljud och norravälllet öfver detsamma, virtuositeten inberäknad, bli hufvudsaken, plastik och mimik, snart sagdt, störande elementer, utom i ett undantagsfall: folkrisorna, i hvilkas återgifvande m-ll H. utvecklar ett verkligt mästerskap, detta företrädesvis i dem, hvari det hurtiga, det trotsiga, det tusan djefla i det nordiska nationallynnet målas. Det vi yttrat gäller naturligtvis endast om man jemför denna artist med celebriteter af törsta rangen, inhemska eller utlandska, alla andra står hon i mer än en bemärkelse hutvudet öfver. I alla händelser törstå vi lätt, att hennes uppträdande kunnat uppväcka stormande entusiasm, kunnat tramkalla äskor af bifall, då hon i någon af sina favoritrollers gripande momenter, understödd af jemnbördiga talanger, at en utmärkt orkester och scenisk illusion, med sitt snilles eld elektriserat och häntört sitt auditorium. Och för Göteborgs scen blir et alltid en heder, när derstädes uppträder en så framstående artist, hvars brinnande nit iör konsten, hvars allvarliga och trägna studier icke äro någon hemlighet för hvarje vän af den sveuska tonkonsten. Med det vänskapliga tillmötesgående, som utmärker den sanne artisten, har m:ll Hebbe ej velat neka att medverka vid den kyrkokonsert, som gifves af dir. Isr. Sandström i Domkyrkan nästa Måndag, en konsert hvartill vi på annat ställe skola återkomma. Dessörinnan har allmänheten dock varit i tillfälle alt ytterligare skänka sin beundran och sitt bifall åt sångerskan i några af hennes favoritscener. Ett slutord i förbigående! IIvartill behöfvas väl de orienterande beskrifningarne i annonserna? Så obildad är sannerligen ej vår publik att icke orden Slutscenen ur op. Alrikanskan, af Meyerbeer varit alldeles tillräckliga för att sätta oss in i situationen med manzanillaträdet, det omätliga hafvet, Brama i sin herrlighet, Vasco di Gama på en lysande char, dragen af hvita svanor och hela herrligheten! MVMä Hebhes konserf var för äfriot amnad ,